Arkiv

  • Nordidactica 2020:2
    Vol 10 Nr 2020:2 (2020)

    Redaksjonen er glade for å publisera nummer 2 2020 med sju fagfellevurderte artiklar i ei tid med mange koronautløyste meirutfordringar for universiteta, høgskulane og skulane. Likevel er stofftilgangen betre enn nokon gong tidlegare sidan Nordidactica fyrst kom ut i 2011. Det er gledeleg, men samstundes arbeidskrevjande for redaksjonen.

    Nummer 2 vart kunngjort som temanummer om dei doble oppdraga til forskings-, lærar-utdannings- og skulefaga innanfor publiseringsfeltet vårt, ogso med særskilt oppmoding til kritiske analysar av etablerte «sanningar» på fagfelta våre. To av dei sju bidraga er innanfor temanummerutlysinga. Desse to vert difor presentert fyrst i denne editorialen. Det reduserer sjølvsagt ikkje verdien av dei fem andre arbeida.

    Når temanummerutlysinga ikkje utløyste fleire bidrag, sporar det til undring: Var det for kort tid mellom utlysing og innsendingsfrist? Var utlysinga utydeleg? Appellerte ikkje tematikken? Ligg forklåringa i sterk konsensusorientering i fagmiljøa? Eller er den viktigaste forklåringa at temanummeret ikkje var knytt til ein konferanse, eit etablert prosjekt eller eit fagleg nettverk med fokus på innhaldet i temautlysinga? Kanskje finst det ogso andre forklåringar. Høgt arbeidspress i sektoren, til dømes. Arbeidspresset ser likevel ikkje ut til å ha vore høgare enn at me har fått sterk auke i innsendinga av andre manusutkast. Samla sett gjev dette grunnlag for ettertanke. Redaktørane minner om fristen 1. august for innsending av bidrag til det kunngjorte temanummeret 4-2020 om oversynsartiklar. Les kunngjeringa på https://www.kau.se/nordidactica/bidra/call-och-information-om-kommande-nummer

    Den fyrste artikkelen er skrive av filosofen Jon Anders Lindstrøm ved Senter for Praktisk Kunnskap på Nord Universitet, og har tittelen Om anti-antisemittisme. Arbeidet tek utgangspunkt i ein (norsk) statleg handlingsplan mot antisemittisme frå 2016 og tiltak som er utløyst av denne og/eller ligg i overordna læreplanar eller fagspesifikke læreplanar for samfunnsfag og religions-, livssyns- og etikkfaget KRLE.

    Artikkelen går rett inn i eit politisk minefelt ved å diskutera antijødisk rasisme versus ikkje-rasistisk jødedomskritikk, teoretisk og praktisk religions- og ideologikritikk, antisemittisme i Noreg og dessutan omstridde kontekstar som antigojisme i Israel, konflikten mellom Israel og palestinarane og feltet identitet og kritikk i norsk skulekontekst. Forfattaren er kritisk til breitt inkluderande forståingar av kva antisemittisme er og framfører mellom anna argument for at det finst ikkje-rasistisk og legitim jødedomskritikk, slik det finst ikkje-rasistiske og legitime kritikkar av andre religiøse tradisjonar – både i skulen og i det offentlege rommet elles.

    Nils Hallvard Korsvoll ved Institutt for religion, filosofi og historie ved Universitetet i Agder har skrive artikkelen Kvifor KRLE? Forhandling og forståing av føremåla for det norske religions og livssynsfaget i læreplan og lærebøker. Arbeidet tek utgangspunkt i at faget Kristendom, religion, livssyn og etikk (KRLE) i den norske grunnskulen lenge har stått i krysseld mellom politiske, faglege og andre interesser. Dette har – på eit overordna nivå – vore fellesinnsikt for svært mange politikarar og andre samfunnsaktørar – og ikkje minst for dei som skal stå for lærarutdanning i faget ved universitet og høgskular. Arbeidet analyserer ambisjonar i læreplanar (både den gjeldande og den som gjeld frå august 2020), andre offentlege reguleringar rundt faget og lærebokinnhald kritisk på dette krysspressfeltet.

    I dette nummeret handlar artikkel nummer tre og fire om ulike sider ved «SO-ämnen» i lågare årskurs i svensk grunnskule. Dette er verdfulle bidrag fordi byrjaropplæring innanfor fagfelta våre er «underforska» felt, vårt inntrykk er at dette i stor grad gjeld alle dei nordiske landa.

    Den fyrste av dei har tittelen Lågstadielärare talar om sin undervisning i de samhällsorienterande ämnena, og dei tre forfattarane Anna-Lena Liliestam, Carina Holmquist Lid og Christina Osbeck er tilsette ved Göteborgs Universitet. Dei har heile den faglege breidda innanfor «SO-ämnen» innanfor synsfeltet sitt. Dei analyserer, som tittelen seier, lærarar sine omtaler av eiga undervisning. Materialet er intervju med 13 lærarar frå skular som er ulike når det gjeld elevane sin sosio-kulturelle bakgrunn. Forfattarane er tydelege på at resultata ikkje kan generaliserast, og på at intervjudata heller ikkje gjev sikre indikasjonar på den faktiske undervisninga. I analysane av datamaterialet er forfattarane inne på ei rad tematikkar, til dømes det å byggja undervisninga på røynsler elevane har («elevens erfarenhetsvärld»), spesifikke tematikkar knytte til dei ulike delane av «SO-ämnen» («geografi, historie, religionskunskap och samhällkunskap») og det overordna spørsmålet om vektlegging av «forstran» eller «kunskap».

    Den andre studien av byrjaropplæring er retta inn mot historiedelen av «SO-ämnen». Barn skriver historia: En studie av fjärdeklassares skrivande i historieämnet, er skrive av Oscar Björck, Olle Nolgård og Thomas Nygren, alle ved Uppsala Universitet. Empirien er tekstar skrivne av elevar i fjerde skuleår. Studien kviler på to ulike tilnærmingar til tekstinnhalds-analysar. Den fyrste er analysar av representasjonar av historiske versus praktiske perspektiv på fortida.  Den andre er studiet av den språklege tekstkonstruksjonen – bygd på systemisk-funksjonell lingvistikk. Ein hovudkonklusjon er at tekstar som byggjer på historiske fortidsperspektiv skil seg frå tekstar som byggjer på praktiske perspektiv på fortida: Dei er lingvistisk konstruert ulikt og har ulik semantisk karakter.

    Harald E. Tafjord (Høgskulen i Volda) er forfattaren av Historie, identitet og det fleirkulturelle samfunnet – ein analyse av lærebøker i historie for ungdomstrinnet. I det norske samfunnsfaget var historie eit hovudområde innanfor eit semiintegrert samfunnsfag med felles læreplan, fram til innføringa av ny læreplan for samfunnsfag hausten 2020. Det har medført at fleire lærebokforlag har gjeve ut eigne lærebøker i historie for ungdomsskulen (8.-10. klasse). Utgangspunktet for Tafjord er at Noreg har fått langt større innslag av etnisk ikkje-norske borgarar dei seinare tiåra. Basert på undersøkingar frå andre europeiske land peikar han på at elevar som har annan bakgrunn enn den historiske majoritetskulturen finn historieundervisninga mindre meiningsfull og identitetsskapande enn elevar frå majoritets-kulturen. Dei lærebøkene Tafjord har analysert er gjevne ut etter læreplanendringa i 2006 og læreplanrevisjonen i 2013.

    Mattias Björklund (Stockholms Universitet) har skrive Curriculum Taking and Curriculum Making? Educational context and financial literacy teaching in Sweden. Økonomifeltet er generelt underforska i nordisk skule og lærarutdanningskontekst, og dette bidraget retta inn mot «financial literacy teaching” i svenske vidaregåande skular er difor viktig. Arbeidet byggjer på 21 lærarintervju, og handlar soleis om eigenrapportert undervisning. Artikkelen analyserer meir presist korleis røynde (experienced) lærarar og «ferske» (novice) lærarar uttrykkjer sine «financial literacy aims» i ein røyndom der lærarane sjølv i vesentleg grad manglar utdanning.

    Forfattarane av Hur motiverar gymnasieelever sina bedömningar av trovärdiga och vilseledande digitala nyheter? er Thomas Nygren, Jenny Wiksten Folkeryd, Caroline Liberg og Mona Guath (Uppsala Universitet). Arbeidet byggjer på empirisk materiale frå om lag 400 svenske gymnaselevar frå ulike studieførebuande retningar, med størst innslag frå samfunnsfaglege og estetiske fagretningar. Det er kanskje ikkje uventa at mange ungdomar hadde vanskar med å vurdera truverd og at det trengst eit breitt repertoar av måtar å lesa tekstar kritisk på. Forfattarane skil mellom fokus på sendar (kven), på innhald (kva), på utforming (korleis) og på føremål (kvifor) og utleier didaktiske implikasjonar for kvar kategori og for kombinasjonar av desse kategoriane.

    Konteksten rundt dette feltet er brei og samansett. Som kjent kan sosio-kulturelle bakgrunnsfaktorar disponera for ulike haldningsorienteringar som påverkar vurderingar av bodskap. Verbalspråkleg tekst og biletspråkleg «tekst» kjem i ulike retoriske stilartar, og det er ikkje vanskeleg å påvisa eit stort mangfald av propaganda- og påverknadsteknikkar. I svært mange høve finst det ikkje noko brei intersubjektiv semje om kva som er truverdige, misvisande eller manipulerande bodskapar. Det er heller ingen grunn til å tru at me som høyrer til dei velutdanna snakkande klassane, er mindre farga av vår sosio-kulturelle bakgrunn enn andre når me gjer våre vurderingar av nyhende eller av andres vurderingar av nyhende. Feltet treng difor å utforskast med eit mangfald av teoretiske tilnærmingar, metodar og empirikategoriar, til nytte for forsking, lærarutdanning og skule, ogso med blikk som kritisk tematiserer forskarsamfunna sine eigne posisjoneringar på og kring dei spørsmåla som vert undersøkte.

  • Nordidactica 2020:1
    Vol 10 Nr 2020:1 (2020)

    Dette nummeret inneheld åtte vitskaplege artiklar skrivne av 14 forskarar på åtte ulike universitet og høgskular i Sverige, Noreg og Finland. Den faglege breidda er stor, og denne gongen ligg det kvantitative faglege tyngdepunktet innanfor samfunnskunnskapen. I nummeret finst både tydeleg teoridrivne arbeid i skjeringspunkta mellom vitskapsteori og fagdidaktikk og arbeid som fyrst og fremst har utgangs- og utsiktspunkt i dei konkrete undervisnings- og læringsaktivitetane. Det er ei breidde som eit vitskapleg tidsskrift på våre felt bør dyrka.
    Teoridrivne tilnærmingar bør diskuterast, vidareutviklast kritisk og modellane dei utviklar for undervisninga og læringa i og av fag bør sjølvsagt utprøvast. Teoridrivne tilnærmingar kan på sitt beste, særleg dersom dei samla utgjer eit kritisk mangfald, vera med på å sikra både forskingsfelta og praksisfelta mot å verta det dansken Steen Wackerhausen omtalar som ”skjeve erfaringsrom” og ”handlingsbåren ukunnskap” (Wackerhausen 2015). Eksempelfiguren hans -”den intuitive lærer”, har ganske sikkert ein parallell som kunne vore kalla den intuitive forskaren.
    Me vonar at lesarane finn både nye innsikter, teoretisk, empirisk og metodisk inspirasjon til eigne arbeid og eiga undervisning, inspirasjon til fagleg ordskifte, og dessutan idear til Nordidactica-publiseringar som eignar seg for pensumlistene på universiteta og høgskulane.

    Alexandre Dessingué ved Universitetet i Stavanger har skrive Developing Critical Historical Consciousness:Re-thinking the Dynamics between History and Memory in History Education. Forfattaren tek utgangspunkt i at relevansen til skjeringspunkta mellom historiedidaktisk teori, historiefagets vitskapsteori og minneteorien har vorte lyfta gjennom aukande fokus på historisk tenkjing og historiemedvit. Dessingué peikar på at historiemedvit har vorte eit sokalla kjerneelement for historiefaget (i Noreg) i læreplanen som skal gjelda frå 2020.

    Mikael Berg og Anders Persson, båe ved Högskolan Dalarna, har skrive artikkelen Graderande granskning och förklarade glapp: Svensk historie- och samhällskunskaps-didaktisk forskning om lärares bedömningspraktik 2009–2019. Arbeidet er ein tekstanalytisk studie av åtte lisensiatavhandlingar, fire doktorgradsavhandlingar og ein reviewartikkel frå dei siste ti åra, fordelt nokso likt  mellom ”historiefeltet” og ”samfunnskunnskapsfeltet”.

    Kjetil Børhaug og Mona Langø ved Universitetet i Bergen har skrive artikkelen Engasjementsfaget – Er samfunnskunnskap engasjerende for elevene? Dette er ein studie av elevengasjement slik det er uttrykt, forklårt og forstått i intervju av ei lita gruppe elever som tek det valfrie fordjupingsfaget Sosiologi og sosialantropologi i norsk vidaregåande skule. Det overordna spørsmålet dei søkjer å finna svar på, er i kva grad elevane vert engasjerte til å delta i undervisninga - og i kva grad dei vert engasjerte emosjonelt, kognitivt eller politisk av og i dette samfunnskunnskapsfaget.

    Nora E. Hesby Mathé og Eyvind Elstad frå Universitetet i Oslo har skrive artikkelen Exploring students’ effort in social studies. Arbeidet handlar om elevinnsats i det obligatoriske samfunnsfaget i den norske vidaregåande skulen. Samfunnsfag er eit obligatorisk fag både for elevar på studieførebuande utdanningsprogram og på yrkesfaglege studieprogram, etter same læreplan. Metoden i arbeidet er kvantitativ, og ei omfattande spyrjeundersøking med 111 postar er nytta.

    Nina Mård ved Åbo Akademi har skrive Samhällslära i ämnesintegrerad undervisning – En fallstudie av finländska klasslärares praktik. Samfunnslære (Samhällslära) vart innført som obligatorisk fag frå 4. til og med 6. klasse i Finland i 2014, og innslag av fleirfaglege undervisnings- og læringsaktivitetar vart obligatoriske. Artikkelen undersøkjer samfunns-kunnskapsdidaktiske vektleggingar og fleirfaglege (ämnesintegrerade) inngangar som kom til uttrykk i fem «klasslärares» intensjonar og praksis i eit prosjekt om entrepenørskap (företag-samhet) i 6.-klassar ved ein finlandssvensk byskule.

    Sebastian Piepenburg og Cecilia Arensmeier, båe ved Őrebro Universitet, er forfattarane av Demokratiutbildningens didaktik: Internalisering, tänkande och handlande. Siktemålet deira er å binda saman teoretiske innsikter om utdanning, medborgarskap, politische Bildung, demokratiteori og -innsikter og makt, og å skapa ei bru mellom dei relevante teorifelta på den eine sida og dei praktiske sidene ved opplæringa på den andre.

    Viktor Aldrin ved Högskolan i Borås har skrive artikkelen Eleven och den andre – Statliga attityder till religion och livsåskådning i riktlinjer om sammankomster med religiösa inslag i skolan 2012 och 1967. Aldrin analyserer delar av to retningslinedokument som er utgjevne av det svenske Skolverket/den svenske Skolöverstyrelsen. I desse har han analysert tekstutdrag som handlar om samlingar i skuleregi der elevar møter religion, til dømes i samband med høgtider.

    Lars Unstad, Camilla Stabel Jørgensen og Henning Fjørtoft, alle ved Noregs Teknisk -Naturvitskaplege Universitet – NTNU, har skrive artikkelen Lesing og skriving i religions- og livssynsfaget i den norske grunnskolen. En kartlegging av forskningsfeltet 2005-2018. I artikkelen vert 36 literacy-studiar retta inn mot religions- og livssynsfaget i grunnskolen presentert. Forfattarane kategoriserer studiane ut frå materialtype (lærebøker, læreplanar, lærartolkingar, bilete, multimodale tekstar) og fokus (lesing, skriving, lærar, elev).

    OM DEN REDAKSJONELLE PROSESSEN FOR DETTE NUMMERET AV NORDIDACTICA

    Våre observante lesarar vil oppdaga at Renate W. Banschbach Eggen (NTNUTrondheim) er medforfattar av leiarartikkelen denne gongen. Grunnen er at redaktør Camilla Stabel Jørgensen er ein av tre forfattarar av eit av dei publiserte arbeida. For å sikra at det ikkje kan mistenkjast at ho har vore involvert i prosessen med fagfellevurdering, publiserings- vurdering og omtale av denne artikkelen i Editorialen, vart Renate W. Banschbach Eggen oppnemnd som setteredaktør for denne artikkelen. Saman med Roar Madsen har ho administrert arbeidet med fagfellevurdering («granskning»), kontakt med og tilbakemeldingar til dei tre forfattarane og ho har dessutan samarbeidd med Madsen om å ta publiseringsav-gjerda. Ho har og vore med på å skriva editorial til dette nummeret. Nordidactica takkar henne for god innsats på kort varsel. Camilla Stabel Jørgensen har gjort solid innsats med dei andre sju publiserte artiklane i alle fasar av dei redaksjonelle prosessane. Ho har og lese gjennom denne editorialen og fått sjansen til å kommentera og koma med framlegg på alt anna enn det som handlar om den artikkelen ho sjølv er medforfattar av.

  • Nordidactica 2019:4
    Vol 9 Nr 2019:4 (2019)

    Det fjerde nummeret av Nordidactica 2019 er et temanummer med fokus på kjerneelementer og Store Ideer. Det inneholder seks bidrag: fire vitenskapelige artikler og to faglig-personlige kommentarartikler («position papers»). Bare én av artiklene er skrevet på norsk: At de øvrige tekstene er skrevet på engelsk henger sammen med at de er basert på bidrag som ble presentert under NCRE (Nordic Conference of Religious Education) 2019 der temaet var «Core elements and big ideas for religious education», arrangert ved NTNU 10.-14. juni 2019. De vitenskapelige artiklene har til sammen seks forfattere; fire kvinner og to menn med tilhørighet til institusjoner i Danmark, England og Norge. De to faglig-personlige kommentarartiklene er skrevet av en kvinne og en mann, begge med tilhørighet i England.

    The fourth issue of Nordidactica 2019 is a special issue focusing on core elements and Big Ideas. It contains six contributions: four scientific articles and two position papers. All the articles – with one Norwegian exemption - are written in English – hence this English version of the Editorial. This can be explained by the fact that the English texts are based on contributions presented during the NCRE (Nordic Conference of Religious Education) 2019 where the theme was "Core elements and big ideas for religious education ». The conference was organized by NTNU (Norwegian University of Science and Technology) 10-14. June 2019. The scientific articles are written by a total of six authors; four women and two men working at institutions in Denmark, England and Norway. The two position papers are written by a woman and a man, both of whom connected to institutions in England.

    Felles for alle bidragene i dette nummeret er at de forholder seg til kjerneelementer eller Store Ideer på den ene eller andre måten. Vi håper leserne vil finne både inspirasjon og oppmuntring til egen utforskning av ideer og muligheter knyttet til kjerneelement og/eller Store Ideer, men også næring til kritisk refleksjon over idégrunnlaget.

    Rob Freathy & Helen John (University of Exeter) har skrevet artikkelen “Worldviews and Big Ideas: A Way Forward for Religious Education?”. De tar utgangspunkt i rapporten fra Commission on Religion Education (CoRE 2018) og retter oppmerksomheten mot forslaget om å endre navnet på faget i England og Wales fra Religious Education (RE) til Religion and Worldviews (RW). Basert på dette drøfter de begrepet ‘worldview’ og utfordringer knyttet til at betydningen av begrepet er flytende og omstridt – en drøfting som ikke er fremmed for religionsdidaktikere i de skandinaviske landene/skandinaviskspråklige religionsdidaktikere.

    Hanne Egenæs Staurseth (Universitetet i Stavanger) har skrevet artikkelen «Hvordan har didaktiske dilemma i undervisningsplanlegging konsekvenser for literacy-praksis? – et eksempel fra et geografiemne i ungdomsskolens samfunnsfag». Her undersøker hun dilemmaer knyttet til planlegging og gjennomføring av undervisning gjennom analyser av en lærers planer, observasjoner av den gjennomførte undervisningen og intervjuer der læreren reflekterer over den gjennomførte undervisningen.

    Svein Sando (Dronning Mauds Minne Høgskole) har skrevet artikkelen “Digital ethical Bildung as a proactive educational approach against cyberbullying, with Aristotle, Løgstrup and Barad as sources for a philosophical framework”. Etikk inngår som et av kjerneelementene i førskolelærerutdanningen i Norge, og i denne artikkelen går Sando inn på nettmobbing fra et etikkfaglig perspektiv. Han bygger på Aristoteles’ fronesis-konsept, Løgstrups ontologiske etikk og Barads agentiale realisme og drøfter begrepet digital etisk danning og muligheter for å håndtere nettmobbing proaktivt.

    Kirsten Margrethe Andersen & Lakshmi Sigurdsson har skrevet artikkelen “Qualifying didactic reflection in religious education through a model for religious competence”. Artikkelen bygger på et aksjonsforskningsprosjekt som involverte fire lærere i den danske skolens religions- og livssynsfag og fire prester som ledet konfirmasjonsundervisning. Både lærere og prester ønsket å bidra til ungdommenes religiøse myndighet – forstått som deres evne til å benytte sin fornuft og dømmekraft til å ta stilling i forhold som angår religion og trosvalg. Som et ledd i prosjektet ble det utviklet en modell for å utvikle analytiske tilnærminger til religions- og livssynsdidakikk som søker å fremme elevenes selvstendighet, religiøse kompetanse og dømmekraft.

    Denise Cush (emeritus Bath Spa University) har skrevet den faglig-personlige kommentarartikkelen (position paper) “Barbara Wintersgill’s Big Ideas for Religious Education and the National Entitlement to the Study of Religions and Worldviews in England. Some reflections on a Big Ideas approach to curriculum planning in an English context from a participant in both projects”. Her presenterer hun tenkningen som ligger til grunn for de seks Store Ideene for religions- og livssynsfaget som presenteres i Wintersgill 2017. De angår hvordan man kan avgjøre hva som er viktigst å undervise om i faget, og bygger på Wiggins og McTighe sitt arbeid med Store Ideer og på arbeid med å tilpasse Wiggins og McTighe sine ideer til naturfag.

    Robert Jackson (emeritus University of Warwick) har skrevet den faglig-personlige kommentarartikkelen (position paper) «Human Rights: A Core Element or Big Idea for RE?”. Han gir en oversikt over sentrale argumenter for å undervise om religioner og livssyn som del av elevers grunnutdanning. Han gjør også rede for en rekke initiativ han har vært involvert i for å fremme slik undervisning. Og han drøfter spørsmålet i tittelen – om menneskerettigheter er et kjerneelement eller en Stor Ide for religions- og livssynsfaget.

  • Nordidactica 2019:3
    Vol 9 Nr 2019:3 (2019)

    Detta temanummer fokuserar på komparativ ämnesdidaktik. Inom Nordidacticas intresseområde – ämnesdidaktiska studier inom geografi, historia, religionskunskap, samhällskunskap och statsvetenskap i Norden – är forskningen i mycket hög grad inramad av de enskilda ämnena. Studier som uttryckligen berör två eller flera ämnen är sällsynta. I syfte att uppmuntra ämneskomparation och samla pågående forskning tog Nordidacticas redaktionsråd initiativ till ett symposium vid NOFA-konferensen 2019. Ett call för manus med ämneskomparativt perspektiv utlystes också via Nordidacticas hemsida. Det är resultatet av detta call som utgör det aktuella numret. Efter sedvanlig peer-review-process publiceras här nu åtta artiklar som på olika sätt har komparation i centrum.

    Utgångspunkten var att uppmuntra ämnesjämförande studier, och alla bidragen i numret är i någon mening ämneskomparativa, utifrån varierande utgångspunkter. Fyra av bidragen rör svenska förhållanden. Här finns också två danska och ett finländskt bidrag, samt ett som rör hela Norden. Samtliga artiklar berör något eller några av ämnena religionskunskap, samhällskunskap, historia, geografi samt i ett fall även bildämnet. Författarna kommer från Sverige, Norge, Danmark och Finland och innefattar såväl doktorander som juniora och seniora forskare.

    Anna Larsson diskuterar likheter och skillnader mellan skolämnena geografi, historia, religionskunskap och samhällskunskap vad gäller den föränderliga roll som kontroversiella samhällsfrågor har getts i svensk läroplanshistoria från 1962 till idag. Hon visar på variation mellan ämnena när det gäller inte bara vilka kontroversiella samhällsfrågor som framträder i läroplanstexterna, utan också hur skolan och lärarna ska förhålla sig till och arbeta med dem samt vilken betydelse undervisningen tillskrivs för eleverna.

    Daniel Nyström har fokus på hur tvärvetenskap framträder i de fyra SO-ämnena geografi, historia, religion och samhällskunskap i styrdokument, handböcker och läroböcker. I huvudsak beskrivs tvärvetenskap snarlikt inom själva ämnet, medan det varierar mellan ämnena.

    Mårten Björkgren, Eva Ahlskog-Björkman, Nina Enkvist och Tom Gullberg har jämfört hur prepositionerna i, om, med och genom ämnet används för att beskriva lärande knutet till bildkonst, religion, samhällslära och historia. Författarna ser ett liknande mönster mellan religion, samhällslära och historia i vilka lärande om och genom uttrycker ett processinriktat lärande där förståelsen av stoffet samt analytiska och tolkande tankefärdigheter utvecklas samtidigt.

    I Karin Kittelman Flensners bidrag jämförs hur undervisning i religionskunskap och samhällskunskap hanterar mellanösternfrågan. Flensner bygger sin studie på klassrumsanalyser av högstadieundervisning, och framhåller att inte bara själva skolämnet kan tillskrivas betydelse utan även sådant som den specifika klassens karaktär. I båda ämnena behandlades frågor om migration, antisemitism och islamofobi men det skiljer sig i hur frågorna behandlas.

    Johan Samuelssons artikel jämför lärargrupper på Facebook i USA och Sverige som vänder sig till lärare i samhällsorienterande ämnen med fokus på vilken slags kunskap som cirkulerar inom grupperna. Ett gemensamt drag är att det framförallt är kunskap med koppling till de specifika ämnena som diskuteras. Denna kunskap handlar vanligtvis om hur undervisningen bäst kan bedrivas i relation till föreskrivna krav i kursplaner.

    Kari-Mette Walmann Hidle och Kari Krogstad diskuterar de tidiga skolårens samfunnsfag och KRLE utifrån ett komparativt perspektiv med grund i begreppet nybörjarlärande. De konstaterar att inte mycket av den ämnesdidaktiska diskussionen rör tidiga år, och menar att detta tillsammans med fokuseringen på nybörjarlärande ökar risken att ämneslärandet reduceras till att ge grundläggande träning i läsning och skrivning. Barn har emellertid redan inlett ett lärande i ämnena inom förskolan.

    Hur kritiskt tänkande framträder i de nordiska ländernas kursplaner för samhällskunskap (eller motsvarande) analyseras av Kristna Ledman. Med hjälp av ett antal idealtypiska begrepp avseende kritiskt tänkande (General, Disciplinary, Moral och Ideological criticality) kan vissa likheter och skillnader identifieras. Exempelvis finns inslag av det generella perspektivet på kritiskt tänkande i samtliga ämnesplaner.

    Claus Haas problematiserar ämnesjämförelser principiellt, då han framhåller att även jämförande perspektiv tar sin utgångspunkt i de enskilda ämnena, något som tenderar att befästa rådande gränser och rådande maktfördelning. För att överskrida ämnesgränserna behövs, menar han, något annat och han förespråkar en ämnesdidaktisk eklekticism.

  • Nordidactica 2019:2
    Vol 9 Nr 2019:2 (2019)

    Det andre nummeret av Nordidactica 2019 inneheld ni fagfellevurderte artiklar og ein konferanseomtale. Artiklane har til saman 13 forfattarar, av desse er åtte kvinner og fem menn. Forfattarane har institusjonstilhøyre i Nederland, Finland, Sverige og Noreg.


    To av artiklane tek opp tematikkar som på ulike vis handlar om samefolka i norden. Denne leiarartikkelen har fått den delte engelsk-nordsamiske overskrifta Editorial/Oaivečálus. Leiarartikkelen er elles skrive på nynorsk, og denne gongen er fire av artiklane skrivne på engelsk, tre er skrivne på svensk og to er skrivne på majoritetsspråket i Noreg – bokmål. Til saman får dette fram nokon viktige sider av det kulturelle mangfaldet i Norden og av utfordringane knytte til språklege domenetap i akademia. Me oppmoder framleis sterkt dei som kan å skriva på svensk, dansk, bokmål eller nynorsk - til å publisera på desse språka. Nordidactica gir prioritet til publisering på desse språka, men gjev opning for publisering på engelsk. Det siste skal fyrst og fremst vera eit tilbod til dei som ikkje har gode brukarkunnskapar i svensk-, dansk- eller norsk språk.

    Fredrik Alvén (Malmö Universitet) har skrive Var framtiden bättre förr? Temporal orientering i skolpolitiska dokument. Dette er ein studie av korleis føremålet med den obligatoriske skulen generelt og medborgaropplæringa (”civic education”) spesielt vert omtala i formelle læreplanar og utdanningspolitiske dokument frå styresmaktene i Sverige i dei to periodane 1969-1980 og 1990-2011. Dette bidraget til å forstå utdanningshistoria byggjer på det historiedidaktiske sentralomgrepet historiemedvit (”historical consciousness”).

    David Rosenlund (Malmö Universitet) har skrive Powerful knowledge and the issue of equity: How students from different backgrounds approach procedural aspects of history in large-scale testing. I denne analyserer han 100 elevsvar frå ein svensk nasjonal historieprøve i niande klasse (åk 9). Forskingsspørsmålet hans er kva slags innhaldsspesifikke skilnader mellom elevar med svensk og ikkje-svensk kulturbakgrunn som kan observerast når ein analyserer svar på ein del av denne nasjonale prøva.

    Lina Spjut (Umeå Universitet) har skrive artikkelen Stereotyper och rasbegreppet i finlandssvenska läroböcker: En textnära komparation av beskrivninger av samer under fyra decennier. Dette er ein innhaldsstudie av korleis geografilærebøker for ein minoritet (dei finlands-svenske) i Finland har omtala ein annan minoritet (samefolket). Dette doble minoritets-aspektet er interessant, både sjølv om og nettopp fordi finlandssvenskane tidlegare har vore ein ”statsberande” minoritet. Forfattaren har studert lærebøker utgjevne i 1963, 1972, 1981 og i 1997.

    Lisbeth Bergum Johanson og Helge Christian Pedersen (Universitetet i Tromsø – Noregs arktiske universitet) har skrive ”La elva leve”: Alta-saken som rollespill i historie-undervisninga. Alta-saka var ei av dei største politiske konfliktsakene i moderne norsk historie, og fletta saman miljøpolitisk og samepolitisk mobilisering mot store vassdragsutbyggingsplanar i Finnmark. Saka fekk stor tyding for den seinare samepolitikken i Noreg, men truleg indirekte ogso i Sverige og Finland.

    Súsanna Margrét GestsdóttirJannet van Drie og Carla van Boxtel (alle frå Universiteit van Amsterdam) har skrive Teaching historical thinking and reasoning in upper secondary schools in Iceland: results of an observation study. Forskingsspørsmålet deira er ”To what extent do Icelandic history teachers teach historical thinking and reasoning at the upper secondary level?” Forfattarane har brukt Teach-HTR som ”observasjonsinstrument” for 54 historieundervisnings-økter som er filma.

    Mari Kristine Jore (Høgskulen på Vestlandet) er forfattaren bak Eurocentrism in Teaching about World War One – a Norwegian Case. Studien analyserer både læreplan og læringsmateriell, PowerPointpresentasjonar, klasseromsobservasjonar, feltsamtaler med lærarar og intervju med elevar i norsk ungdomsskule. Jore hevdar at aspekt knytte til imperialisme og koloniar har ein tvetydig plass i undervisninga om den fyrste verdskrigen.

    Malin Tväråna (Stockholms universitet) er forfattar av Tycka eller tänka om rättvisa – vad främjas i mellanstadiets samhällskunskapsundervisning? Dette undersøkjast blant sjetteklassingar og meir konkret knytt til spørsmål som har med kriminalitet og straff å gjera. Som forfattaren skriv:”Artikeln utgår ifrån en intervenerande, iterativ designstudie, där försök görs att i grundskolan utveckla en undervisning på området lag og rätt, som frångår ett mer traditionelt fokus på procedurer och sociologiska förklaringsmodeller till förmån för skapandet av en undervisning där kritiskt resonerande övas och utvecklas.”

    Markus Hilander (Helsingfors universitet) har skrive A geographical reading of Ronald Barthes: A smartphone model for the interpretation of photographs in geography education. Forfattaren hevdar at geografifaget manglar ein visuell teori, trass i at faget er svært visuelt orientert. Hilander har gjort eit nyskapande geografididaktisk arbeid gjennom ei geografisk lesing av Roland Barthe’s Elements of Semiology (1964), som deretter har vorte utgangspunkt for ein smarttelefonmodell for tolking av foto i geografiopplæringa.

    Irene Trysnes og Asbjørn Smeland (Universitetet i Agder) er forfattarane bak Like barn leker best? Ungdomsskoleelevers holdninger til religiøse og verdiorienterte symboler. Denne artikkelen er ei utforsking av skuleungdomar sine haldningar til bruk av religiøse eller andre verdiorienterte symbol eller klesplagg. Undersøkinga er gjennomført blant ungdomar i niande og tiande klasse ved fem ulike skular i Agderfylka. Elevar frå kristne privatskular inngår i utvalet.

    Til slutt har Niklas Ammert og Kristina Kakoulidou skrive Rapport från XIII:e konferensen med Nationella nätverket för historiedidaktisk forskning, 8-10 maj 2019 ved Linnéuniversitetet.

     
  • Nordidactica 2019:1
    Vol 9 Nr 2019:1 (2019)

    I dette første nummeret av Nordidactica 2019, presenterer vi sju artikler og en bokmelding. Nummeret er det første som utgis etter at redaksjonen flyttet til Fagseksjon for samfunnsfagene ved Institutt for lærerutdanning på Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet (NTNU) i Trondheim. Majoriteten av artiklene – 5 av 7 – har likevel svenske forfattere, og majoriteten av artiklene er skrevet på engelsk – 4 av 7. Siden det inngår i Nordidacticas «syfte och mål» å utgi artikler på de nordiske språkene, vil vi som nyslåtte redaktører oppfordre til innsending av flere bidrag på dansk, norsk og svensk, selv om vi selvsagt også i fortsettlsen vil akseptere engelske bidrag. Å være en nordisk arena for publisering av forskning innenfor de samfunnsfaglige fagenes fagdidaktikk, er jo tidsskriftets øverste formål.

    De to første artiklene angår samfunnsfagsdidaktikk, og er innrettet mot ulike transnasjonale eller internasjonale fenomener.

    Hans Lödén (Karlstads Universitet) har skrevet artikkelen «Vetenskapelig litteratur om internationell migration – en introduktion och discussion». Arbeidet tar utgangspunkt i at internasjonal migrasjon har blitt et sentralspørsmål i vår tid. Lödén analyserer omkring 30 fagfellevurderte engelsk-, svensk- og norskspråklige tekster om internasjonal migrasjon, på leting etter «powerful knowledge» - den begrepssatte kunnskapen som er best egnet til å forklare fenomenet.

    I det andre bidraget – «Watching, assessing, participating. Globalising political education» – undersøker Kjetil Børhaug (Universitetet i Bergen) norske lærebøker for samfunnskunnskap. Børhaug undersøker bøker både for det samfunnskunnskapsfaget alle elever må ha – «samfunnsfag» og et av de valgfrie samfunnsfaglige fordypningsfagene i videregående skole – «Politikk og menneskerettigheter» - med tanke på hvordan det transnasjonale behandles i undervisningen. 

    De fem artiklene som tematiserer historiedidaktikk viser et stort metodisk mangfold, samtidig som de alle tar utgangspunkt i aktuelle utfordringer, som de søker historiedidaktiske løsninger på.

    I nummerets tredje bidrag – «Lægpersoners historiebrug i hverdagslivets populær- og historiekultur. En historiedidaktiske udfordring» – av Claus Haas (Aarhus Universitet), tar forfatteren opp den fagdidaktiske utfordringen som ligger i at elevers engasjement i historie synes å fremmes av populærkulturen – ikke skolen. Haas utforsker hvordan ulike grupper har forholdt seg til n-ord (neger, nigger, nigga og negro) i 2000-tallets populærkultur, og viser hvordan lekpersoner bruker og begrunner sin bruk – eller ikke-bruk – av n-ord gjennom å forholde seg til historien og til sin samtidskontekst.

    Bidrag nummer fire er skrevet av Karin Sandberg (Mälardalens Högskola) og har tittelen «Manligt och kvinnligt i skolämnet historia. Vad har det för konsekvenser för elevernas historiekultur?» Sandbergs empiriske materiale er intervjuer med elever i femte klasse. Analysen tematiserer to aspekter: 1) elevenes oppfatning av mannlige og kvinnelige aspekter ved fortiden og 2) forskjeller mellom jenters og gutters holdninger til skolefaget historie, til historie i seg selv og også forskjeller i jenters og gutters historiekultur.

    Det femte bidraget “Historical enquiry with archaeological artefacts in primary school” – av Patrik Johansson(Stockholms Universitet og Globala Gymnasiet) undersøker hvordan historieundervisningen kan unnslippe de nasjonale narrativene som ofte preger historiefaget i grunnskolens lærebøker. Materialet hans dokumenterer hvordan 11-12-åringer inviteres til å utvikle evne til historisk undersøkelse av vikingtiden – i interkulturelt perspektiv – gjennom bruk av arkeologiske funn. Johansson peker på historisk undersøkelse av gjenstander som en tilnærming som åpner for interkulturelle dimensjoner i historien.

    Den sjette artikkelen – «Students’ Understanding of Historical Sources – A Composite Ability» av Anders Nersäter (Jönköping University) er en undersøkelse av hvordan elever på videregående skole kan bli gode til å vurdere og bruke kilder på historiefaglige måter. Arbeidets hovedformål er å utkrystallisere kritiske faktorer for opplæring i denne kildebruksferdigheten med grunnlag i analyse av innsamlet empiri – altså hva elever trenger å kunne og mestre for å utøve historiefaglig bruk av kilder.

    Den sjuende artikkelen – “Between stability and contingency: A case study of the social, political and fantasmatic logics of Swedish history classroom practice” av Andreas Mårdh (Örebro Universitet) er også en studie av historieundervisning i videregående skole i Sverige. Og også her er «vi og de andre» i fokus, for Mårdh undersøker – gjennom kritisk analyse av videoopptak av undervisning – klasseromspraksisens politiske og ideologiske dimensjoner. I materialet sitt finner Mårdh at en logikk preget av antagelser om historisk idealisme og delvis fremgang bidrar med stabilitet og sammenheng til klasseromspraksisen.

    Bokmeldingen handler om Elisabeth Elmeroths bok Etnisk maktordning i skola och samhälle og er skrevet av Petteri Muukkonen (Helsingfors Universitet).

    Som nyslåtte redaktører har vi lagt en plan for to temanumre både i år og i 2020: callet til det første – «Comparative aspects in social studies subject didactics» – ligger ute, og har kort frist: 10. mai 2019. Det neste call’et kommer snart: det vil ha fokus på «Kjerneelementer og store ideer» i de samfunnsvitenskapelige fagenes didaktikk, og vil få frist 15. august. I 2020 vil de planlagte temanumrene ha fokus på «de samfunnsvitenskapelige fagenes doble oppdrag – mellom lærerutdanning for myndighetenes ambisjoner for skolefagene og kritisk og fri vitenskapelighet» og «oversiktsartikler over fagdidaktisk forskning». Fristene for disse vil være hhv 1. februar 2020 og 1. august 2020.

     
  • Nordidactica 2018:4
    Vol 8 Nr 2018:4 (2018)

    I detta specialnummer av Nordidactica, det sista för 2018, behandlas temat Hållbarhet i samhällsvetenskaplig utbildning och forskning: utmaningar och möjligheter. Frågor om hållbarhet är frekvent förekommande i samhällsdebatten och hålls levande, inte minst genom de dramatiska rapporter om klimatförändringar som publiceras och görs kända runtom i världen. Utmaningar som reser sig om hållbarhet överskrider emellertid miljö- och klimatområde och möter oss i såväl ekonomiska och sociala som kulturella former. Skolämnena geografi, historia, religionskunskap och samhällskunskap utgör disciplinära arenor där frågor om kunskap, värden och värderingar hålls samman, något som är centralt ur hållbarhetsperspektiv. Det gäller klimat- och miljöfrågor men också frågor om social rättvisa, frihet och mänskliga rättigheter i samtida såväl som historisk belysning.

    Relationen mellan utmanande frågor om hållbarhet och inriktningen på skolans undervisning i geografi, historia, religionskunskap och samhällskunskap problematiseras i detta nummer av Nordidactica på flera sätt. I den inledande artikeln, ”Contingency and transformation. Teachers’ and students’experiences of a Climate Council School Project”, redogör Annika Manni, Umeå universitet, för ett projekt där högstadie- och gymnasieelever, lärare och representanter för lokal ledning och lokalt näringsliv möttes för att formulera visioner om hållbarhet för deras stad med riktning mot år 2030. Manni granskar projektet med fokus på elevers och lärares erfarenhet utifrån transformativa lärteorier, och hon finner hur såväl utmaningar som möjligheter kommer till uttryck i informanternas utsagor.

    Ett annat tema för hållbarhetsundervisning belyses i specialnumrets andra artikel, ”Education for sustainable development and narratives of Nordic exceptionalism - The contributions of decolonialism”, författad av Kristin Gregers Eriksen, verksam vid Universitetet i Sørøst-Norge i Drammen. Gregers Eriksen avser i denna artikel att undersöka hur dekoloniala perspektiv kan erbjuda möjligheter att utmana sådana hegemoniska narrativ som enligt henne kan identifieras på en ESD-arena. Närmare bestämt finner hon hur en ”kolonial epistemologisk regim”, trots goda intentioner om att ”rädda planeten”, konstruerar och reproducerar ett vi-dom-tänkande mellan Nord och Syd, och där över- och underordningar förstärks snarare än utmanas och görs till föremål för kritik.

    Det här numrets tredje bidrag är författat av Malin Tväråna vid Stockholms universitet. Den har titeln “Theories of justice among eight-year-olds: Exploring teaching for an emerging ability to critically analyse justice issues in social science”, och rymmer en presentation och diskussion av hur kritiska perspektiv rörande frågor om rättvisa kommer till uttryck bland yngre barn, närmare bestämt åttaåriga elever i deras studier i samhällskunskap. Tväråna fokuserar två forskningsfrågor: vilka indikationer kan identifieras rörande en begynnande förmåga att resonera kritiskt rörande rättvisa, och vad för slags lärandeaktiviteter tycks stödja en utveckling av en sådan förmåga?

    Eva Ahlskog-Björkman och Mårten Björkgren, båda verksamma vid Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier, Åbo Akademi, har ett fokus gentemot yngre barn i sin artikel ”Barn och fred. En pilotstudie om förskolebarns förståelse av fred”. Författarna har genomfört en studie av sexåringars förståelse av fred, deras sätt att samtala om för fredstemat relevanta frågor, och sätt att i teckningar gestalta ett fredligt liv. Det är en studie där bild- och religionsämne samverkar kring frågor som faller tillbaka på lärande om, i och med bildkonst och om och av religion. Dessa didaktiska dimensioner av den undervisning som genomfördes anges ha öppnat upp för nya frågor och infallsvinklar vad gäller ett lärande av religion kopplat till fredsarbete, men också vad gäller estetiska lärprocesser som kan relateras till den undervisningsmässiga kontexten.

    Ämnessamverkan står i centrum för den femte artikeln, författad av Tord Göran Olovsson och Gunilla Näsström vid Pedagogiska institutionen, Umeå universitet. Titeln på deras bidrag är ”Ämnesövergripande undervisning och betyg i årskurs 4-6 i svensk grundskola i SO- och NO-ämnena”. Framställningens syfte är att undersöka, analysera och jämföra i vilken mån undervisning i årskurs 4 – 6 och betygsättning i årskurs 6 genomförs ämnesövergripande i SO- och NO-ämnen. Under våren 2017 besvarade 113 rektorer ett frågeformulär med förankring i detta syfte, och det är deras svar som ligger till grund för den studie som redovisas.

    Interkulturella perspektiv är i många sammanhang uppmärksammade på SO-didaktiska arenor, och då inte minst på religionsdidaktiska sådana. I det här numrets sjätte bidrag är det religiös, eller snarare livsåskådningsmässig, mångfald som utgör fokus, och då med hänsyn till hur ungdomar förhåller sig till pluralism. De frågor författarna Anuleena Kimanen och Arto Kalloniemi vid Utbildningsvetenskapliga fakulteten, Helsingfors universitet, undersöker under rubriken ”Towards Interpretive and Empathic Encounters between Worldviews”, riktar sig bland annat mot vilka aspekter av livsåskådningsmässig diversitet (”worldview diversity”) som av ungdomar uppfattas som svårare att acceptera än andra, och viken typ av frågor de önskar ställa till religiös och icke-religiösa företrädare.

    Joakim Wendell, verksam vid Karlstad universitet, presenterar i sitt bidrag en studie där han följt tre lärare som undervisar barn i yngre åldrar i historia, med fokus på hur de uppmärksammar historiska förklaringar. Under rubriken “History Teaching between Multiperspectivity and a Shared Line of Reasoning: Historical Explanations in Swedish Classrooms”, redogör han för hur frågorna i vilken utsträckning de historiska förklaringar lärare I sin historieundervisning lyfter fram har karaktären av att vara öppna för olika tolkningar, och hur konstruktionen av förklaringar är relaterade till faktorer som påverkar lärares syften och anpassning till elevgrupper, kan förstås och tolkas.

    Det här numrets åttonde och avslutande bidrag är författat av Magnus Persson, verksam vid Malmö universitet. Detta bidrag har titeln ”Uppfinningen av ett skolämne: Ett historiesociologiskt perspektiv på samhällskunskapsämnets logik”. Persson utgår från en kort tillbakablick på hur samhällskunskap, som tidigare var en del av historieämnet, under de första två decennierna av efterkrigstiden, bröts ut ur detta och blev ett eget ämne. Han diskuterar hur detta ämne skapades och växte fram i linje med ideologiskt baserade föreställningar och normer rörande föreskrivande av ämnesinnehåll, dess samhälleliga roll och funktion och medel för att utveckla kunskapsproduktion – och - reproduktion.

    Med 2018 års fjärde och sista nummer löper vårt uppdrag som redaktörer ut. Vi tackar för de kontakter vi haft med författare och granskare under de två år vi haft detta uppdrag, och önskar våra efterträdare Camilla Stabel Jørgensen och Roar Madsen, Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet, Trondheim, lycka till i det kommande arbetet.

    Olof Franck och Christina Osbeck

  • Nordidactica 2018:3
    Vol 8 Nr 2018:3 (2018)

    I det här numret av Nordidactica publiceras fyra artiklar som alla uppmärksammar intressanta och viktiga utmaningar i SO-ämnen. De har sina respektive fokus riktade mot frågor som här och nu ger anledning att undersöka på vilket sätt dessa utmaningar kan analyseras och diskuteras kritiskt och konstruktivt, med inriktning på utveckling och möjligheter att finna vägar som bär framåt.

    Det här numrets första artikel är inriktad mot ämnet historia – med fokus på förutsättningar för att utveckla redskap för bedömning av historisk literacy. Artikelns författare Amna Khawaja, Helsingfors universitet, använder sig av en uppgift där tre dokument som behandlar relationen mellan Nicolaus Copernicus och den katolska kyrkan, inom ramen för en tvåårig studie, studeras av svenska och finska grundskoleelever. Genom användning av varierade former av design bedöms elevernas historiska literacy. Khawaja identifierar i studien utmaningar vad gäller reliabilitet, och en tendens hos informanterna att närma sig källorna som information snarare än som belägg för tolkningar identifieras.

    I det här numrets andra bidrag, diskuterar Niclas Lindström och Lars Samuelsson, Umeå universitet, Jonatan Haidts teori om ”den nya syntesen” utifrån en undersökning bland lärarstudenter och ett antal yrkesverksamma lärare i religionskunskap. I centrum för denna undersökning står frågan hur man kan uppfatta flera samtida studiers slutsatser att människors respons på etiska utmaningar och dilemman ofta är emotionella, en respons som allteftersom söks underbyggas med rationella argument. Givet att ett syfte med skolans och religionskunskapsämnets etikundervisning är att bidra till att utveckla ett resonerande förhållningssätt för att formulera och underbygga välgrundade etiska ställningstaganden, kan man fråga vad nämnda resultat kan tänkas ge för konsekvenser.

    Johan Sandahl, verksam vid Institutionen för de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnenas didaktik (HSD), Stockholms universitet, diskuterar i numrets tredje bidrag frågan ”vart samhällskunskapen bör gå”? Frågan är föranledd av vad han identifierar som en ”samhällskunskapens kris”, vilken ska förstås med hänsyn till att det vetenskapliga fält som här ställs i fokus är vagt formulerat.

    Det här numrets fjärde artikel artikel, slutligen, är författad av Najat Ouakrim-Soivio, Juhani Rautopuro & Raili Hildén, verksamma vid Faculty of Educational Sciences, Helsingfors universitet, och Finnish Institute for Educational Research, Jyväskylä universitet. Den fråga som står i centrum för den undersökning som här redovisas rör den målsättning för grundskolans verksamhet som innebär att erbjuda alla elever oavsett exempelvis kön eller geografisk likvärdiga förutsättningar för att påbörja gymnasiestudier. Ett sätt att förankra ett sådant erbjudande är att tydligt definiera de mål som i olika ämnen föreligger.

    Författarna till de fyra artiklarna redovisar alla intressanta bidrag till att ta sig an forskningsrelevanta utmaningar, men också möjligheter, som kan identifieras i relation till SO-ämnenas didaktiska fält.

    Olof Franck och Christina Osbeck

    Redaktörer

  • Nordidactica 2018:2
    Vol 8 Nr 2018:2 (2018)

    Det förra numret av Nordidactica hade ett historiedidaktiskt fokus med tre artiklar på varierande teman. Det här numret har i huvudsak ett religionsdidaktiskt fokus med två artiklar som behandlar ganska olikartade frågor. Dessutom finns en historiedidaktisk artikel med i 2018:2. Den SO-didaktiska mötesplats som Nordidactica är tänkt att vara visar således på bredd både mellan och i de olika numren.

    Den första av de båda religionsdidaktiska artiklarna är skriven av Kristian Niemi och har rubriken ”Religionsvetenskapliga tröskelbegrepp: stötestenar och språngbrädor vid utvecklingen av ett ämnesperspektiv”. Begreppet tröskelbegrepp introducerades för snart två decennier sedan av forskarna Meyer och Land i syfte att fånga den process mellan ett ”före” och ett ”efter” som kan skönjas vid nybörjarens studium av ett visst ämne eller en viss disciplin. Det är fråga om begrepp som kan synas problematiska och som kan väcka motstånd. Som författaren framhåller ska tröskelbegreppen skiljas från kärnbegrepp, det vill säga centrala begrepp som konstituerar ett bestämt innehållsligt område. Tröskelbegreppen tänks förändra studentens perspektiv och föra vederbörande närmare en förståelse som återfinns på ämnets eller disciplinens arena.

    Den andra religionsdidaktiska artikeln är författad av Viktor Aldrin och Emilia Aldrin. Dess rubrik är ”Hur förmedlas kristendomen i läromedelstexter för gymnasieskolan? En ideologikritisk analys”. Författarna analyserar här sex läromedel i religionskunskap, alla tänkta att användas i undervisning enligt den ämnesplan som återfinns i Gy11. Genom att studera dessa läromedels inledningar till avsnitt om kristendom vill författarna ”undersöka hur bilden av religionen kristendom konstrueras i svenska läromedel för gymnasieskolans religionskunskap med särskilt fokus på ur vilket perspektiv texten betraktar religionen och vilka möjligheter och begränsningar detta skapar för olika elevers igenkänning i texten”.

    Anna Johnsson Harrie, David Ludvigsson och Mats Sjöberg, verksamma vid Linköpings universitet, undersöker i den historiedidaktiska artikeln på vilket sätt ämneskonceptioner och ämneskunskaper i historia kan spela roll för lärarstudenters studier med inriktning mot undervisning i grundskola respektive gymnasium. Ett skäl till varför en sådan undersökning har relevans och värde anges vara att bibringa ett stöd vid övergången från gymnasie- till högskolestudier. Ett annat skäl kan synas vara att urskilja i vilken mån konceptioner av ämnet historia, och kunskaper i detta ämne, överensstämmer eller divergerar mellan de båda studentgrupperna, och hur det i så fall ska uppfattas och tolkas.

    Vid sidan om dessa tre artiklar recenserar Ann Grubbström i detta nummer en geografididaktisk avhandling med titeln Education through Maps. The Challenges of Knowing and Understanding the World. Avhandlingen är författad av Pontus Hennerdal och han analyserar i den pedagogiska och metodologiska texter skrivna för geografilärare mellan åren 1726-1969. Recensenten framhåller att detta arbete genom de resultat som presenteras nyanserar debatten om hur traditionell geografi ska förstås. Den lämnar också ett bidrag till hur förståelsen av barns kunskap om namngeografi har förändrats, och därigenom också till såväl forskning och utbildning som kartproduktion.  Vi vill avslutningsvis påminna om den inbjudan att sända in bidrag till ett specialnummer på temat Sustainability in social studies education and research: challenges and contributions. Sista dag för att inkomma med bidrag är den 1 augusti. Mer information återfinns på tidskriftens hemsida under ”Bidra”.

    Olof Franck och Christina Osbeck Redaktörer 2017 - 2018 

  • Nordidactica 2018:1
    Vol 8 Nr 2018:1 (2018)

    Efter några nummer Nordidactica med ett fåtal historiedidaktiska artiklar kommer nu ett nummer med hela tre artiklar av just detta slag. Det är oundvikligen så att vi läser dessa artiklar på skilda sätt beroende på vår egen bakgrund. Saknar man själv specifik historiedidaktisk skolning så läser man artiklarna på ett mer övergripande sätt men också med andra referenspunkter än den generelle historiedidaktikern. Det är just detta som gör Nordidactica till en intressant SO-didaktisk mötesplats. Här får kunskapsutvecklingen inom de olika didaktikerna möjlighet att influera varandra. Det betyder att vi har möjlighet att se att många problem är gemensamma – kanske även bortom SO-didaktikens gränser, också i annan ämnesdidaktik – även om de tar sig skilda specifika uttryck. Detta uppmuntrar i sig till ökat ämnesdidaktiskt samarbete och fortsatt läsning bortom de specifika disciplinerna för att på så sätt öka såväl takt som skärpa i kunskapsutvecklingen. Det betyder även att vi har möjlighet att tydligare se vilken den unika karaktären på ett bidrag är, också bortom det mer triviala påståendet att ett bidrag handlar om historia och ett annat om geografi.

    Många diskussioner om utbildning just nu handlar om möjligheten att mäta elevers kunskaper och också jämföra dem internationellt. I Anna Veijola och Jukka Rantalas artikel ”Assessing Finnish and Californian high school students’ historical literacy through a document based task” försöker författarna just göra detta då detta gäller ”historical literacy”. Texten visar hur komplicerat detta kan vara, inte minst för att undervisning i liknande kunskapsområden bedrivs under relativt olika former i skilda länder.

    Det finns anledning att anta att användning av film är relativt frekvent förekommande inom samtliga SO-ämnen. Hur vanligt det är eller hur det används vet vi emellertid inte så mycket om. Det finns få studier om detta, i synnerhet från de nordiska länderna. Genom artikeln ”Teachers’ use of film in the History classroom: A survey of 19 High school teachers in Norway”, skriven av David-Alexandre Thomas Wagner, får vi ökad kunskap om hur det ser ut i varje fall för ett antal historielärare i Norge. Författaren lägger här särskild vikt vid att film förefaller användas på ett relativt positivistiskt sätt, dvs. lärarna vill med hjälp av väl valda filmer, helst dokumentärer, ge en god inblick i hur man tror att ”det var” vid en viss tidpunkt och i ett visst skede.

    Den tredje historiedidaktiska artikeln, ”Viden mellem elev og fag – historieundervisning som dynamisk kommunikation”, författad av Heidi Eskelund Knudsen, är en teoretisk artikel som sätter ljuset på undervisning som kommunikation. Undervisning är en fortgående process där elevernas förförståelse, ofta ett episodiskt vetande, har betydelse för lärarens presentation, som i sin tur väcker frågor och reflektioner hos eleverna, som läraren behöver begrunda och på ett insiktsfullt sätt respondera på för att det semantiska vetande, som ofta är undervisningens målsättning, ska kunna ta form.

    Detta Nordidactica-nummers tre historiedidaktiska artiklar förmår att göra avtryck också bortom den snävare disciplinens gränser. Vi önskar därmed er alla en inspirerande läsning och spännande diskussioner!

     

    Christina Osbeck och Olof Franck

    Redaktörer för Nordidactica 2017-2018

  • Nordidactica 2017:4
    Vol 7 Nr 2017:4 (2017)

    Föreliggande nummer av Nordidactica rymmer fyra bidrag. De två inledande artiklarna har ett fokus riktat mot en svensk utbildningskontext och frågor och utmaningar som kan formuleras med hänsyn till ämnet samhällskunskap. I en tredje artikel presenteras en studie av hur unga förstagångsväljare resonerar rörande vad som enligt egen utsago påverkat dem i samband med att de röstade valet i Norge 2013. Den fjärde artikeln behandlar frågan hur religionsundervisning kan och bör utformas i en finsk kontext och utgångspunkt för framställningen är här en studie där lärarstudenter getts möjlighet att beskriva hur de skulle vilja se en sådan utformning ta gestalt.

    Innehållet i det här numret präglas således både av ett djupare uppmärksammande av ett av de fyra SO-ämnena, ämnet samhällskunskap, och av en bredd genom att dels ge utrymme för en studie som torde ha intresse för undervisning om viktiga aspekter att beakta vid tolkning av påverkansfaktorer vid politiska val, dels lyfta frågor som rör olika modeller för religionsundervisning – frågor som inte minst mot bakgrund av samtida europeisk debatt ter sig intressant och angelägen.

    I de öppna nummer Nordidactica har är det naturligt och viktigt med en sådan bredd. Det är värt att notera, att också om de ingående artiklarnas teman ter sig mer eller mindre olikartade så har de viktiga gränsöverskridande bidrag att lämna också utanför de samhälleliga och utbildningsmässiga kontexter där de författats.

    I "Samhällskunskap i den nya ämneslärarutbildningen – samhällskunskapens innehåll och ämnesdidaktik vid 14 lärosäten i Sverige mellan 2009 och 2015", analyserar Jörgen Johansson, Högskolan i Halmstad, studiens huvudfråga med fokus på ämneslärarutbildning för blivande gymnasielärare. Sara Blanck och Hans Lödén, Karlstads universitet, genomför i "Med samhället i centrum. Medborgarskapsutbildningen och samhällskunskapens relevans" en analys av hur ämnet samhällskunskap kan ges en starkare relevans i medborgarskapsutbildning. Utgångspunkten tas i en framställning där samhällskunskapens ställning som centralt medborgarskapsämne i svensk skola beskrivs som hotad. Niels Nørgaard Kristensen, Aalborgs universitet, Danmark, och Trond Solhaug, Norwegian University of Science and Technology (NTNU), undersöker i "Party choice and family influence in the age of late modernity. Students’ reflections as first-time voters in a Norwegian parliamentary election" hur ett antal gymnasiestudenter som är förstagångsväljare uppfattar vad som påverkar och spelar roll för deras val. numrets fjärde och avslutande bidrag diskuterar Mia Malama, UNICEF Finland, och Arto Kalloniemi, Helsingfors universitet, hur religionsundervisning i en finsk utbildningskontext kan utformas. Bakgrunden till denna diskussion är den debatt som förts rörande sådan undervisning inte bara i Finland, utan också i övriga Europa.

  • Nordidactica 2017:3
    Vol 7 Nr 2017:3 (2017)

    En betydande del av den SO-didaktiska forskningen i Sverige under senare år har utförts av de aktiva lärare i grund- och gymnasieskolan, de forskarstuderande, som med hjälp av ett antal forskarskolor skrivit sina licentiatsuppsatser. När vi nu tar över som redaktörer för Nordidactica och redaktörskapet åter befinner sig på svensk mark har vi valt att särskilt lyfta fram detta arbete. Vid sidan av fyra nya artiklar som samtliga behandlar kunskapsområden som varit mindre uppmärksammade hittills återfinner vi i detta nummer recensioner av tre licentiatsuppsatser; en historiedidaktisk, en religionsdidaktisk och en samhällskunskapsdidaktisk.

    De artiklar som presenteras i detta nummer av Nordidactica kan alla sägas bidra till att synliggöra vad som riskerar att bli glömt och gömt inom SO-undervisning och didaktik. I Nyborgs religionsdidaktiska artikel visas hur läroböcker, det mångfaldiga samhället och den icke-konfessionella religionsundervisningen till trots, fortfarande inte uppmärksammar buddhism och kristendom på ett jämlikt sätt. Vidare presenteras i numret tre samhällskunskapsdidaktiska artiklar, vilka representerar ett didaktiskt fält som har beskrivits som mindre omfattande och på så sätt mindre synligt. Inom ramen för det samhällskunskapsdidaktiska fältet har vidare det ekonomiska varit ett område som beskrivits som marginaliserat och uppfattats som svårt för såväl elever som lärare, varför det är särskilt glädjande att två artiklar i detta nummer studerar detta kunskapsområde. Såväl lärarstudenters utveckling av ämnesdidaktiska kunskaper (Modig) som elevers möjlighet att lära med hjälp av medierade redskap som Second Life (Hilli) diskuteras. Också Mathés och Elstads artikel skulle kunna sägas uppmärksamma medierande redskaps betydelse för lärande inom det samhällskunskapsdidaktiska området även om det inte beskrivs så, då deras artikel undersöker elevers användning av sociala medier för politisk diskussion och hur de förstår och värderar politikers kommunikation i sociala medier.

    De SO-didaktiska licentianduppsatser som lyfts fram i det här numret visar väsentliga kunskapsbidrag på skilda nivåer, så också avseende potentiellt ökad måluppfyllelse. Detta kan relateras till Mikael Alexanderssons kommentar till en svensk skolverksinitierad utvärdering av SO-ämnena och elevernas kunskaper där han skriver att en väsentlig uppgift för SO-undervisningen handlar om att utmana tre problematiska men tämligen utbredda ismer. Dessa kallar han verbalism, fragmentarism och individualism. Medan verbalismen handlar om risken att elever kan prata utan att detta tal också uttrycker ett substantiellt innehåll och fragmentarism om risken att de saknar helhetsperspektiv, riktar individualismen ljuset mot risken med alltför starkt intressestyrd undervisning där eleven definierar frågorna och den egna personens perspektiv är i centrum. Intressant nog kan alltså alla dessa ismer sägas uppmärksammas av de licentianduppsatser som här recenseras. Medan den historiedidaktiska av Nordkvist har fragmentarismen i fokus behandlar de båda andra av Holmqvist Lidh och Morén på olika sätt relationen mellan å ena sidan individens kunskapsintresse och erfarenhet och å andra sidan generella framställningar av kunskaper i religions- och samhällskunskap. I alla tre texterna görs detta på ett så konkret och detaljerat sätt att en möjlig verbalism genom dessa texter kan förstås som utmanad.

    Att forskning kan bidra inte bara till enskilda lärares utveckling av sin undervisningspraktik utan också till generella rekommendationer och policy, uppmärksammas i Jacksons presentation av ett projekt initierat av Europarådet. Här är det alltså inte nationell policy som är fokus utan policyutveckling på supranationell nivå, vilket är intressant i ett utbildningssammanhang som många gånger uppfattas som relativt nationellt begränsat. Jacksons beskrivning visar vidare hur relationen mellan forskning och policyutveckling inte går i en riktning utan kan, i ett projekt som det beskrivna, gå fram och tillbaka och komma att samverka under en längre tid. Intressant är också ambitionen att inte begränsa Signposts till internationell och engelskspråkigt sammanhang utan att låta översätta den till andra språk som svenska och norska och på så sätt hoppas på större nationell påverkan.

    Intressant SO-didaktisk forskning är forskning som förmår göra avtryck på skilda nivåer, som utgör ett vetenskapligt kunskapsbidrag men också förmår påverka lärares och elevers skolpraktik, bidra till dess vetenskapliga grund, och som också kan viderutveckla policy. Vi är glada att kunna presentera ett nytt nummer av Nordidactica med just sådan forskning och hoppas på så sätt stimulera till fortsatt kunskapsutveckling av detta slag!

    Christina Osbeck & Olof Franck

    Redaktörer för Nordidactica 2017-2018

     
  • Nordidactica 2017:2
    Vol 7 Nr 2017:2 (2017)

    I detta temanummer riktar vi intresse mot So-ämnenas undervisning i skolan. Vi tar vår utgångspunkt i vad de flesta lärare vet, men kanske inte alltid finner tid, utrymme eller någon lämplig plattform att uttrycka. Nämligen att all undervisning, och i förlängningen all utbildning – av nödvändighet – är omhuldad av risk (Biesta 2013), av det som är oväntat. Ambitionen i artiklarna är inte i första hand att lyfta fram detta oväntade som en omständighet eller nödvändighet i allmän mening i utbildningssammanhang. Ambitionen är snarare att utifrån denna nödvändighet resa frågor till den dagliga undervisningen i de samhällsorienterade ämnena religionskunskap, samhällskunskap och historia, alternativt i so-undervisning generellt. Utifrån skilda empiriska, i högre eller lägre grad teoretiskt färgade ansatser, prövar vi att resa frågor som på olika sätt knyter an till vårt överordnade syfte i temanumret, vilket är att undersöka om, och i så fall vilka särskilda villkor eller bevekelsegrunder som kan tänkas prägla just de samhällsorienterade ämnenas undervisning, sett i ljuset av det oväntade som en potential, som möjlighet.

    Om vad handlar då det oväntade i undervisningen i denna undervisning? Vår ingång står i intim relation till latinets ord för utbildning, educatio, vilket anger att utbildning har som överordnat syfte att se till människors uppfostran och formering, deras resning, upprättstående eller tillblivelse i världen. Utifrån latinets verb educo innefattar detta att utbildning handlar om att ”bring out or develop something latent or potential” (Alterhaug 2016, s 34, se referens i Editorial). Detta kan beskrivas i termer av en process där individer tillåts att träda fram i och genom sina kunskaper, subjektiviteter och kapaciteter, vilka framträder i relation till den sociala kontext som dessa är del av (ibid).

    I det första artikelbidraget visar Göran Morén, utifrån en genomförd empirisk studie, hur samhällsfrågor utgör ett nödvändigt, och på samma gång oförutsägbart undervisningsinnehåll i samhällskunskapsämnet på gymnasiet. Analysen fokuserar samhällskunskapslärares didaktiska reflektioner kring olika ämneskonceptioner. Reflektionerna tar spjärn emot i det ’faktum’ att samhällskunskapsundervisningen, enligt ämnesplanen, ska ske ”med utgångspunkt i samhällsfrågor”. Och lärarna reflekterar över detta utifrån sin egen undervisningspraktik. Moréns konklusion är, utifrån de ämneskonceptioner som framträder i lärarnas beskrivningar, att denna utgångspunkt på olika sätt både vittnar om, och samtidigt bidrar till att öppna upp, samhällskunskapsämnets kunskapsinnehåll för det oväntade, vilket kan ses som en nödvändig omständighet i ämnesundervisningen.

    I den andra artikeln argumenterar Sören Högberg, också här inom ramen för samhällskunskapsämnet, för betydelsen av att lyfta fram ämnets potential när det gäller elevers möjligheter att utveckla dispositioner för en aktiv och ansvarstagande roll i samhället. Denna ämnesknutna potential är, enligt Högberg, intimt kopplad till själva interaktionen mellan ämnet, läraren och eleverna i undervisningen. I denna interaktion finns återkommande och ständigt närvarande potentiella, komplexa utrymmen att göra det möjligt för ämnesinnehållet att träda fram genom de kommunikativa processer som denna undervisning rymmer. Utifrån en teoretiskt informerad argumentation menar författaren att frågan om hur den konkreta undervisningssituationen tar gestalt är  kopplad till lärarens möjlighet att skapa en meningsfull pedagogisk situation.

    Det tredje bidraget i detta temanummer riktar uppmärksamhet på religionskunskapsämnet inom ramen för framför allt högstadiet och gymnasiet. Björn Falkevall företar här en kritisk tolkning av olika perspektiv på lärares professionella ämneskunnande, så som detta kunnande indirekt framträder i två vanligt förekommande sätt att förankra professionskunskap inom utbildningsvetenskaplig forskning och i aktuell utbildningspolitik; evidensbaserade studier och studier som faller inom ramen för så kallade learning studies. Dessa två perspektiv kan även ses som framträdande i dagens (ämnes)lärarutbildning. Genom en teoretiskt inspirerad genomlysning av dessa två perspektiv urskiljs styrkor och tillkortakommanden i dem i relation till oväntade händelser i undervisningssituationen.

    Anders Persson och Robert Thorp riktar i det fjärde bidraget uppmärksamhet mot högstadiets undervisning i ämnet historia. Ambitionen är att genom en analys av en genomförd empirisk studie visa hur historieundervisning kan förstås som en praktik orienterad mot elevers existentialisation, deras möjlighet att träda fram i tid och rum, i relation till ämnesinnehållet och till relationella aspekter i den konkreta undervisningssituationen. Mot bakgrund av klassrumsobservation, intervjuer med historielärare och fokusgrupper med studenter i årskurs nio på högstadiet framträder en komplex undervisningspraktik där historielärare har att bemöta och hantera flera betydelsefulla processer inom ramen för historieämnet.

    Det sista artikelbidraget i detta nummer riktar intresse mot so-lärare i mellanstadiet. Frågan i fokus är hur dessa lärare relaterar till, och talar om, skolans grundläggande demokratiska värden som centrala delar av deras läraruppdrag. Mot bakgrund av en empirisk studie bestående av intervjuer med so-lärare visar Anna Henriksson Persson och Sara Irisdotter Aldenmyr hur dessa lärare positionerar och konstituerar sig själva som so-lärare, och hur dessa processer är intimt kopplade till deras didaktiska praktik. Utifrån den omständighet att so som kunskapsområde och -innehåll delvis förefaller att stärka möjligheterna att uppfylla syftet med lärarnas demokratiska uppdrag, argumenterar författarna för betydelsen av fortsatt forskning kring relationen mellan demokratiuppdraget och undervisning i särskilda skolämnen.

    Temanumret är del i pågående uppbyggnad av en so-ämnesdidaktisk forskningsmiljö vid Högskolan Dalarna. Samtliga artikelförfattare ingår i denna forskningsmiljö, vilken är del av forskningsprofilen Utbildning & Lärande, Akademin Utbildning, Hälsa och samhälle.

    Maria Olson

     
  • Nordidactica 2017:1
    Vol 7 Nr 2017:1 (2017)

    Epistemologies of Religious Education Research in the Nordic Welfare states

    As a research discipline subject matter didactics or subject didactics (“ämnesdidaktik”, “fagdidaktik(k)”) in the Nordic states has, as is the case in for instance other European regions, developed in relation to the academization and professionalization of the educational sciences in general and thus also to the education of teachers (Hofstetter & Schnewly, 2002). This also goes for religious education as an object of research as well as of developmental educational aspirations based on science or aiming at being science (Vetenskab, Wissenschaft). Unlike many other subject didactics, RE is, however, related to two sets of institutional practices that have shown a growing interest in education and religion – an interest with academic consequences – namely school and church. This has meant that RE was an established academic discipline in theological faculties in several Nordic countries, with roots in catechetic and practical theology, before the general interest in subject matter didactics increased from the 1960s onwards, often under the name religionspedagogik[k]/religionspædagogik [Pedagogy of Religion] (Osbeck & Lied, 2012a).

    This special issue springs from and bases itself on the framing and the papers originally produced for a symposium held at the biannual Nordic Religious Education Conference in Tartu, Estonia 2015. This research conference has since the 1980s brought together scholars of religious education in the Nordic states, where recently also scholars of Baltic religious education have joined as participants as well as on the organizing committee. This also means that the conference includes work conducted by scholars institutionally placed in the Nordic region, but whose research transcends such borders, as well as the other way around: researchers of Nordic religious education institutionally based outside the region, a development which might become more pronounced in the years to come.

    In the particular symposium of which this special issue is a result, the subject and object of scholarly discussions were, however, the epistemologies behind research in religious education throughout the traditional North and thus the 20th century welfare state in Norden – the Nordic region. The concept of epistemologies in this context aims at describing the ways scholarly knowledge about religion and education is produced and structured in relation to disciplinary and institutional structures. The concern of the symposium was, by extension, to examine different conditions for knowledge re/production on Religious Education in the Nordic countries and to discuss how for instance academic disciplines work as frames for ongoing developments of knowledge, primarily research contributions.

    The first section of this special issue features the elaborated versions of the papers that deal with each of the five nations. This means that the framing of this section goes along nation state lines with regard to the topics of the articles:

    Gunnar Gunnarson deals with RE research in Iceland, whereas Geir Skeie deals with the Norwegian context, and Mette Buchardt with the Danish, all based on defended dissertations having religion and education as their objects. This serves as a basis for sketching out a landscape of the conditions for knowledge production on RE in the countries in question. The same is the case with Christina Osbeck’s article on RE research in Sweden and Martin Ubani’s on RE research in Finland, but Osbeck and Ubani deal with for instance RE-didactical handbooks as key material as well. The authors in this section are all institutionally based in the national context they write about, be it full or part time.

    In the second section two articles cut across these national lines: In two responding articles, Bernd Krupka, institutionally based in Norway, but with an academic background in Germany, and Sven Hartman with an institutional history in Sweden comment on the articles concerning the national contexts, and point to for instance international and disciplinary dimensions across these articles.

    Mette Buchardt & Christina Osbeck

  • Nordidactica 2016:2
    Vol 6 Nr 2016:2 (2016)

    We would like to believe that in the Nordic countries and the German-speaking world subject didactics (ämnesdidaktik, fagdidaktik, Sachdidaktik) appears intelligible as a conceptual category and legitimate as a field of scientific enquiry to many, or most, of our colleagues in the faculties of education and the faculties of humanities and social sciences. As to where the specialists of subject didactics are located, there are also in the Nordic countries various organisational and institutional solutions. In some cases subject didactics specialists are mostly found in the faculties of pedagogy or teacher education, in some other they are likely to be in the faculties of humanities and social sciences, depending on their disciplinary background.

    These different solutions have both advantages and disadvantages. In the first, there are probably better opportunities to integrative collaboration between specialists of subject didactics of different subjects, and also educational sciences may provide a congenial environment for theoretical, conceptual and empirical work within subject didactics. However in that institutional framework it is also possible that educational sciences, including educational psychology, set the premises to relevant research on teaching and education in such ways that it relegates subject didactics to the margins of educational research and calls it into question as a useful conceptual category. In cases where subject didactics is located in the faculties of ’substance disciplines’, it may be easier for a subject didactics specialist to speak the same language and share interests regarding research topics with colleagues. On the other hand, distance from the world of education and teaching is likely to grow and the opportunities to cross boundaries between different subjects’ didactics may be few.

    Under these circumstances it is as important as ever to sustain communities of subject didactics, like the journal Nordidactica and the Nordic NoFa conferences. We urge our readers to contribute to these shared activities and to continue waving the flag of subject didactics in all appropriate – why not also inappropriate – contexts!

    This issue is a fine example of several challenges – but also opportunities – that discipline-based education and its didactic research encounter in the Nordic context. It offers interesting examples of the ways in which education of humanities and social sciences can be explored. The issue starts with Jon Magne Vestøl’s article ‘On teaching what cannot be said’. He discusses the ways in which religious education can address themes that transcend the limits of verbal communication. Also the second article of this issue comes from the Norwegian context. Alexandre Dessingué examines how the concept of cultural heritage is defined and used in the curricula of three school subjects: Norwegian language, Religious Studies and Ethics, and Social Sciences. The third article takes us to the Swedish context: Per Eliasson and Kenneth Nordgren ask ‘What are the conditions for intercultural history teaching in the Swedish compulsory school?’ The article is based on the quantitative survey on teachers’ thinking about the subject of History and its conditions. The fourth article examines recent changes in the Finnish comprehensive school curriculum from the viewpoint of geography. Markus Hilander investigates the blurred concept of geo-media that has been implemented in the new curricula for both lower and secondary geography.

    We take this opportunity to thank our readers and colleagues for the two years when we have had the privilege of being the editors of Nordidactica!

    Jan Löfström & Sirpa Tani

  • Nordidactica 2016:1
    Vol 6 Nr 2016:1 (2016)

    During the conferences NOFA 5 in Helsinki and NGM (Nordic Geographers Meeting) in Tallin (May and June 2015 respectively), we invited participants to make contributions in a special issue on geography education in the journal Nordidactica, on the foundation of their conference abstracts and presentations.
    The conference sessions on geography and education had a broad thematic spectrum, including practical as well as theoretical aspects of teaching, studying, and learning geography in schools and at institutes of higher education. With this special issue we want to continue the discussion on the themes of geography and education in the Nordic context. But the aim is also to broaden the exchanges with ongoing research on geography education in Europe, and in the rest of the world. The issue will highlight the challenges of geography education in line with the conference themes “Changing Subjects, Changing Pedagogies: Diversities in School and Education” and “Geographical Imagination: Interpretations of Nature, Art, and Politics”.

    The following number of Nordidactica contains a selection of the presentations given at the above-mentioned Nordic conferences in 2015, developed and extended into full papers.

    Søren Witzel Clausen examines in a small-scale survey what characterizes Danish geography teachers’ topic-specific professional knowledge when reporting on instructional strategies and practices concerning weather formation and climate change. The teachers underlined the categories knowledge and human interaction with nature as the most important learning goals and content areas. In terms of organizing lessons, classroom discussions and student teamwork were emphasized. A central part when teaching climate change was the teachers’ reflections on how students can learn given facts and at the same time learn to become informed citizens. Witzel Clausen discusses this “dual perspective” in the context of the changed macro system of education during the last fifteen years.

    Then follows two articles based on research in German geography didactics. Peter Bagoly-Simó and Anke Uhlenwinkel highlight the relationship between the social and natural science components of the geography subject. In countries where school geography primarily is regarded as a social science, physical geography is normally included as an important part of the geography teaching. The scientists investigated how physical geography themes are being legitimated in selected German geography didactics journals, and whether any change in argumentation can be discerned between the years 1979 and 2013. They compared the German argumentation with the analogous argumentation in a British debate on physical geography teaching in England. Different modes of legitimation concerning articles on volcanoes and weather were furthermore compared. The authors highlight a shift in argumentation from content-based to skill-based, which may be an attempt to simplify a complex and diverse geography subject. They furthermore call for an epistemological discussion on how to integrate physical geography into school geography, which is mainly social science-oriented.

    Yvonne Behnke investigates how geography students’ learning may be affected by textbook design. By eye tracking she monitored students’ eye movements while they studied geography textbook spreads. Different kinds of textbook spreads on the identical geographical topic were compared. The results revealed that visuals were often studied rather superficially, while there was a notable focus on text. She discusses learning related challenges related to textbook design.

    Per Jarle Sætre puts focus on the thematic issues and how the incentive for education for sustainable development has affected Norwegian geography curricula. He discusses the relationship between environmental education and education for sustainable development, and investigated by text analysis whether the incentive shows in the geography curricula. It appears that there has been little change in the geography curricula after the introduction of the concept ESD. Core goals in the general national core curriculum indicate a shift to ESD. Nonetheless, no follow-up in terms of developing the geography curricula has been conducted in Norway.

  • Nordidactica 2015:4
    Vol 5 Nr 2015:4 (2015)

    In 2015 Nordidactica has published two special issues, one on religious education and one on history education, plus two open issues. Articles on geography education and social science education were sparse in 2015 but in 2016 Nordidactica will publish a special issue on geography education. We have every reason to expect  that also themes of social science education will be covered more often in the future.

    SPECIAL ISSUE

    The issue 2015:4 includes five articles and a book review. In fact the issue holds two ’mini special issues’: one on history teaching at university, and one on (post)colonial perspectives on history teaching. Marjaana Puurtinen, Markus Nivala and Arja Virta discuss the historical thinking of history students at the university, and they find that students do not have as good a command of advanced historical thinking as we might expect. They suggest that more attention should be given to students’ scaffolding and to the study of how history is learnt at a university level. Also Anna-Lena Lilliestam discusses history in higher education: she analyses how beginner teachers understand history and history teaching and she recommends that history teacher students should be offered more opportunities to develop their historical reasoning abilities, including ability to perspective-taking.

    PIA MIKANDER - COLONIALIST “DISCOVERIES” IN FINNISH SCHOOL TEXTBOOKS

    Pia Mikander focuses in her article on the discourses of ’West ’ and ’others’ in history books in Finnish comprehensive school. She finds much to criticise in the images of Western explorers and their voyages of discovery, and she ponders alternative points of departure for handling those topics in history teaching. Jan Löfström analyses the notions of culture and cultural difference in the upper secondary school course on the history of non-Western societies, and he shows how systemic factors easily slow and obstruct the use of perspectives that could be fruitful to the development of students’ intercultural competences. Lise Kvande discusses in her article narratives about the Sami people and how they have changed in history textbooks in Norway. She points out that this topic is relevant not only to multiculturality debate in general but also to our better understanding the connections between history and ethnopolitics. The last contribution is Niclas Lindström’s review essay on a recent book on ethics education.

  • Nordidactica 2015:3
    Vol 5 Nr 2015:3 (2015)

    Det 28e Nordiska Historikermötet ägde rum den 14–17 augusti 2014 vid Östra Finlands universitet i Joensuu, Finland. Huvudtemat för konferensen var ”Övergångar: gränser och möten i nordiska rum”. I konferensens internetsida konstaterades att rubriken syftade inte endast på övergångar över fysiska och geografiska riksgränser eller gränser mellan etniciteter utan den var menad också som hänvisning till mentala rörelser över gränser som kan finnas mellan olika rum, tider och discipliner.

    Vid det 27e Nordiska historikermötet i Tromsö 2011 hölls en välbesökt session om historiedidaktik. Konferensledningen i Joensuu kom våra sessionsförslag till mötes när vi undertecknade föreslog en halvdagssession och ett rundabordssamtal om skolämnet historias roll i ett flerkulturellt samhälle. I programmet kom således att ingå en session med rubriken ”Historiemedvetande i det flerkulturella samfundet” och ett rundabordssamtal med rubriken ”Historieundervisningen inför utmaningar av ett flerkulturellt samhälle: erfarenheter, spörsmål och strategier”.

    Våra förslag motiverades av intresset att problematisera och analysera hur historiemedvetandet formar och formas av människors kulturellt bestämda värden, identitetsfrågor och föreställningar om vi och andra. Till exempel, situationen för nationella minoriteter i nordiska länder som samer eller romer, gränsbefolkningar som tornedalsfinnar i Sverige eller tyskar i Sönderjylland samt nya invandrargruppers diasporaerfarenheter kan belysas både historiskt i ett samhällsperspektiv och ur ett livsvärldsperspektiv. Vilka utmaningar står då historieämnet inför i fråga om att inkludera nya grupper, och hur återspeglas situationen i läroplaner, undervisning och läroböcker?

    DISKUSSIONER OCH OBSERVATIONER

    Den ovannämnda sessionen och rundabordssamtalet diskuterade erfarenheter och observationer som berör skolans historieundervisning och hur den kan stödja tanke- och handlingsmodeller som bidrar till en fördjupad förståelse av sociala och kulturella processer och förhållanden i ett flerkulturellt samhälle. Nyckelbegrepp var kulturella identiteter, interkulturell kompetens, historiemedvetande, reflexivitet, konflikt och konfliktlösning. Deltagarna ställdes frågor som till exempel hur har historieundervisningen och dess tyngdpunkter förändrat sig i takt med att samhället har blivit mera flerkulturella och vilka strategier kan eventuellt rekommenderas på grund av forskning på detta område? Har den nya kulturella diversiteten i samhället bidragit till att förändra hur man ser på minnets och historiens samhälleliga och kulturella betydelse i den allmänna historiediskussionen och i historieundervisning? Hur har historiedidaktisk forskning i Norden svarat på dessa aktuella utmaningar?

    Detta temanummer innehåller en del av presentationer i våra sessioner i Joensuu i utvidgad och bearbetad form. Alla artiklar förhåller sig till ett gemensamt dilemma: att föreställningen om en enhetskultur – ett språk, en historia, en gemenskap – har brutit samman. Men såvida historieämnets tidigare roll var att skapa och socialisera en enhetskultur, kan man fråga sig vilken ämnets roll är idag?

    HISTORIEUNDERVISNING I ETT SPÄNNINGSFYLLT SAMHÄLLE

    KG Hammarlund diskuterar i sitt bidrag historieundervisningens dilemma i ett samhälle där social kohesion och integration har förankrats i föreställningar om ett gememsant förflutet men ett sådant förflutet inte längre kan tas för givet. En eventuellt fruktbar strategi är då att historieundervisningen fokuserar mer på att öka förståelsen av historia som tolkningar och (re)konstruktioner av berättelser om det förflutna.

    Sirkka Ahonen fokuserar på hur man i historieundervisning i ett delat spänningsfyllt samhälle kan med betoningen på deliberativ kommunikation försöka främja demokratiska förhållninsgsätt och färdigheter.

    Tom Gullberg diskuterar historieundervisningens funktioner i språkliga minoritetsskolor när det gäller undervisning som identitetsformande verksamhet.

    Nanna Butters undersöker vad som faktiskt sker i historieundervisning i förhållande till historieämnets minnes- och identitetspolitiska dimension, och hon visar att intentioner till interkulturell undervisning utkonkurreras av läroplanens målsättning.

    Claus Haas visar i sin artikel hur en nationellt ’master narrativ’ slår igenom och problematiserar detta i förhållande till demokratifostran i ett mångkulturellt samhälle.

    Carsten Tage Nielsen för sin del visar att fostrandets dimension har förändrats i en konkurrensstat där kultur och demokrati underordnas ekonomisk
    hållbarhet, och frågar sig om det finns behov av skolämnet historia eftersom fostran och identitet förefaller att ha blivit en privat angelägenhet i konkurrensstaten.


    TEMANUMRETS GÄSTREDAKTÖRSKOLLEGIUM
    • Carsten Tage Nielsen, Roskilde Universitet
    • Per Eliasson, Malmö högskola
    • Tom Gullberg, Åbo Akademi, Vasa
    • KG Hammarlund, Högskolan i Halmstad
    • Lise Kvande, Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet, Trondheim
    • Jan Löfström, Helsingfors universitet
     
  • Nordidactica 2015:2
    Vol 5 Nr 2015:2 (2015)

    This edition of Nordidactica is a special issue focusing on research in the field of Religious Education (RE) and gives a comparative perspective on RE in the Nordic countries. The special edition is a result of a cooperation between reseachers from the Nordic countries and England following a symposium at the Nordic Conference of Religious Education (NCRE) in Reykjavik, Iceland, in June 2013.

    Special Editor is Oddrun M.H. Bråten from Sør-Trøndelag University College, Norway. She has also written the Introduction.
    The following articles are included in the special edition:

    • Oddrun M. H. Bråten’s (Sør-Trøndelag Univeristy College, Norway): ‘Should there be wonder and awe? A three-dimensional and four levels comparative methodology used to discuss the ‘learning from’ aspect of English and Norwegian RE.’
    • Jonathan Doney’s  (University of Exeter, England): ‘How did it become possible? Supranational Ecumenical developments and changes in Religious Education during the 1960s and 70s’
    • Elisabet Haakedal’s (University of Agder, Norway): ‘Action research and development work in religion and worldview education – comparing communities of practice and cooperative networks.’
    • Martin Ubani (University of Eastern Finland), Arto Kallioniemi, & Saila Poulter’s (University of Helsinki): ‘Finnish Class Student Teachers’ Perceptions of Religious Education’
    • Gunnar J. Gunnarsson, Gunnar E. Finnbogason, Hanna Ragnarsdóttir & Halla Jónsdóttir’s (University of Iceland): ’Frendship, diversity and fear. Young people’s life views and life values in a multicultural society
    • Kathrine Kjærgaard’s (University of Greenland/ Nuuk):‘Religious Education, Identity and Nation Bulding the Case of Greenland’
    • Mette Buchardt’s (Aalborg University) article ‘Cultural Protestantism and Nordic Religious Education: An incision in the historical layers behind the Nordic welfare state model’
  • Nordidactica 2015:1
    Vol 5 Nr 2015:1 (2015)

    Nordidactica nr 15:1 rummer seks artikler. De første fire artikler spreder sig eksemplarisk over de fire fag, religion, geografi, historie og samfundsfag som er kernen i Nordidactica. De sidste to artikler har karakter af et review af samfundsfagsdidaktiske afhandlinger i Sverige.

    Tove Nicolaisens sætter i artiklen Elevers komplekse identitetskrav som utfordring i religions- og livssynsundervisning spørgsmålstegn ved det hensigtsmæssigheden i de krav om støtte af elevernes identitetsskabelse, der ligger i den norske RE-læreplan.

    Helen Schmidinger og Anders Brandt har i deres artikelNärområdesexkursioner och inre motivation för bättre lärande: en studie i svenska gymnasieskolan undersøgt forholdet mellem ekskursioner i nærområdet og motivation.

    I artiklen Historiefagets forhold til redegørelse skriver Heidi Eskelund Knudsen om redegørelse i historiefaget i den danske gymnasieskole. Redegørelse oversætter hun i det engelske abstract til narrative.

    Anders Stig Christensen skriver om Demokrati- og medborgerskabsbegreber i grundskolens samfundsfag i Danmark, Norge, Sverige og Tyskland. Omdrejningspunktet i artiklen er demokratibegrebet i samfundsfagsundervisningen.

    Göran Bergström og Linda Ekström undersøger i deres to artikler Mellan ämne och didaktik – om ämnesteorins roll inom samhällskunskapsdidaktiken og ”Att lyssna på lärarna” – en metodologisk utmaning, svenske afhandlinger om samfundsfagsdidaktik. Der er tale om et meget vigtigt bidrag, som ser kritisk på afhandlingerne og gør en form for status over, hvilken kundskab de har bidraget med. I den forstand er der tale om review-artikler, som er ret unikke inden for det didaktiske felt.

    En längre presentation av artiklarna finner du i Editorial

     
  • Nordidactica 2014:2
    Vol 4 Nr 2014:2 (2014)

    Det er med stor glæde, at vi kan præsentere Nordidactica nr 14:2 Først vil vi kommentere på to markante tendenser der har vist sig i Nordidacticas udvikling. Den ene tendens ser vi i interessen for tematiske numre, hvor der indtil nu er publiceret to, nemlig 13:1 og 14:1, og endnu to er under forberedelse. Det drejer sig hhv. om historiedidaktik i forlængelse af Nordiska historikermötet i Joensuu, Finland, august 2014 med Jan Löfström som koordinator for en redaktionel arbejdsgruppe og om religionsdidaktik i forlængelse af Nordic Conference on Religious Education afholdt i Reykjavik juni 2013 med Oddrun Marie Hovde Bråtensom koordinator.

    Den anden tendens, som dette nummer er udtryk for, handler om enkeltforskeres interesse for at publicere deres forskning i Nordidactica. Denne interesse ser vi både hos PhD-stipendiater og hos etablerede forskere. I redaktionen ser vi det som meget værdifuldt, at Nordidactica både giver unge forskere mulighed for at publicere i et tidsskrift som har etablerede forskeres bevågenhed, og giver etablerede forskere mulighed for at stifte bekendtskab med hvilke nye forskningsprojekter og nye forskere, der er undervejs på feltet. Vi tror på, at tilstedeværelsen af begge grupper i tidsskriftet er med til at sætte høje krav til artiklernes videnskabelige standard.

    Nordidactica 2014:2 är ikke noe temanumre. I 14:2 er der seks svenske, to norske, en finsk og ingen danske artikler. Til gengæld, og sådan er det ofte, når et land ikke har så mange artikler med, giver det mulighed for at finde reviewere i dette land. I 14:2 er otte reviewere danske og en international. En tredje balance er mellem fag. I 14:2 bidrager historie med fem artikler, samfundsfag og religion med hver to og geografi med en. En sidste indikator vi vil nævne er referencer mellem de enkelte numre af Nordidactica.

    Det kan gøres op på flere måder, men en simpel måde er at se på om der blandt referencerne i de enkelte artikler er artikler som tidligere er publiceret i Nordidactica. Vi har ikke lavet nogen optælling, men dog lagt mærke til det, hver gang vi fandt en. Og der synes at tegne sig en stigning i den type af referencer, hvilket indikerer, at Nordidactica ikke kun er et sted hvor forskere publicerer deres artikler, men også en sted hvor de orienterer sig om forskningsresultater. Du finder en presentasjon av artiklerne i "Editorial".

  • Nordidactica 2014:1
    Vol 4 Nr 2014:1 (2014)

    Nordidactica 2014:1 er ett temanummer om interdisciplinaritet. Det indeholder 11 artikler, der belyser problemstillinger knyttet til samfundsfagenes didaktik og interdisciplinaritet.

    Den indledende artikel er en editorial der belyser en skitse til en fagdidaktisk forståelse af de udfordringer, der opstår for skolefag, når de mödes af kravet om interdisciplinaritet, og en skitse til en almendidaktisk forståelse af, hvad det er for krav om interdisciplinaritet, der opstår i skolesystemet, og hvorfor de opstår. Disse to skitser er taenkt som et bidrag til en teoretisk ramme for den almendidaktiske og fagdidaktiske diskusson om interdisciplinaritet. Editorial praesenterer også et begrebsapparat, der kan anvendes i diskussion af og mellem temanummerets artikler. Derudover indeholder editorial også en praesentation af de 10 övrige artikler.

  • Nordidactica 2013:2
    Vol 3 Nr 2013:2 (2013)

    Nordidactica nummer 13:2 indeholder syv artikler. Desuden bringer vi en anmeldelse af en ph.d.-afhandling.

    Nordidactica er et fagdidaktisk tidsskrift med fokus på undervisning og læring i samfundsfag, historie, religion og geografi. De syv artikler i dette nummer adresserer tre af disse fire fag, således af den første adresserer samfundsfag, de to næste historie og de tre sidste (plus den syvende) religion - inklusiv etik og livskundskab. Den anmeldte ph.d.afhandling adresserer geografifaget. 

  • Nordidactica 2013:1
    Vol 3 Nr 2013:1 (2013)

    This issue of Nordidactica is a special issue. The articles are based on papers presented at the conference ”Globalization and School Subjects – Challenges for Civics, History, Geography and Religious Education” at The University of Karlstad in December 2012.

    In this issue of Nordidactica writers from primarily the Nordic countries, but also from Australia, Turkey and Lebanon in various ways addresses the problem of Globalization and Citizenship in primary and secondary education. Some of the articles focuses on specific subjects; History, Social Science, Religion and Geography. Most of the articles have a strict didactical perspective; others have a more explorative perspective, political socialization of Swedish youth and the state of citizen education in Lebanon. All the articles are proceedings from a conference on Globalization and School Subjects - Challenges for Civics, History, Geography and Religious Education” organized by Karlstad University, December 2012. In the Introduction to 2013:1 Globalization and School Subjects you will find the Table of Contents with a short presentation of each article.

    We are happy to present no less than 12 articles. We have divided them into four parts:

    • In the first part we publish an article based on one of the keynote speeches
    • In the second part we publish two articles analyzing and discussing civics in the aftermath of the terror attack in Oslo on July the 22nd 2011
    • In the third part we publish four articles contributing to comparative and intercultural perspectives
    • In the fourth part we publish five articles debating the issue of civics in a local and a global context
     
  • Nordidactica 2012:2
    Vol 2 Nr 2012:2 (2012)

    De fem artiklarna i detta nummer är inte knutna till något annat tema än att de har en stark ämnesdidaktisk relevans för respektive skolämne och att de på olika sätt diskuterar dilemman och möjligheter för samhällsvetenskaplig undervisning.

    Tre av artiklarna har en tydlig inriktning gentemot att diskutera hur ämnesundervisningen kan göras bättre eller problematisk genom att använda nya eller åtminstone inte så vanliga metoder och undervisningsinslag. En artikel undersöker kursplaner i historia på gymnasie- och högskolenivå och finner en spretighet och ofta avsaknad av progression.

    KURSPLANER I GYMNASIET OCH HÖGRE UTBILDNING

    Thomas Nygren och Björn Åstrand jämför kursplanerna för historia i den svenska gymnasieskolan med kursplaner för historia på nio lärosäten (högskolor och universitet). Även om en mångfald var förväntad på högskolenivån menar författarna att spretigheten och avsaknaden av progression är förvånande. I flera fall menar de att kraven på gymnasinivån är högre än på högskolekurserna och det är en generell avsaknad av progression mellan kursplanerna för de olika nivåerna. Nygren och Åstrand ser flera möjliga problem som en konsekvens av formuleringarna i kursplanerna. En falsk förväntan hos studenterna om vad ämnets kurser ska innehålla på högskolan och en otydlig ämnesuppfattning är två sådana möjliga problem de urskiljer. Men de påpekar också att en större enhetlighet mellan högskolorna kan ge en likriktning av ämnet som inte är önskvärd.

    SKÖNHETSERFARING I NORSKA GRUNDSKOLAN

    Ingebjörg Stubö diskuterar i sin artikel vilken relevans som skönhetserfaring kan ha för ämnet RLE (religion, livssyn, etik) i den norska grundskolan. Med hjälp av Dorthe Jörgensens beskrivning av skönhetserfaring som något "större" som sträcker sig utöver det mänskliga resonerar Stubö om relevansen och möjligheten att använda estetiska inslag i undervisningen. Om man utgår från de explicita formuleringarna i ämnets styrdokument menar författaren att det saknar relevans. Men hon menar också att vi både kan och bör se hur skönhetserfaringen kan bidra till att uppnå ämnets mål om att främja kunskap om och förståelse för religioner och livssyn. Det finns alltså enligt Stubö en implicit relevans av skönhetserfaring.

    UTGÅNGSPUNKTER FÖR RELIGIONSKUNSKAPSUTBILDNINGEN

    I Torsten Hyléns artikel fortsätter den ämnesdidaktiska och teoretiska diskussionen om problematiska och mer fruktsamma utgångspunkter för religionskunskapsundervisningen. Även om en essentialistisk uppfattning om religion inte längre är särskilt vanlig i religionsteoretiska akademiska sammanhang menar Hylén att synen om att en religion innehåller en kärna av specifika egenskaper, en essens, till stor del lever kvar i det allmänna medvetandet. I artikeln lyfts dels de problem en essentialistisk religionsuppfattning kan ha och dels lyfts ett förslag till alternativ utgångspunkt fram. Hylén använder metaforen om lärandet som en resa från det bekanta till det obekanta och sedan tillbaka igen, en sorts medveten etnocentrism är en viktig utgångspunkt för att studera och undervisa om religion.

    FILM I NORSKA RELIGIONSVETENSKAPLIGA LÄROBÖCKER

    Kursplanerna för religionskunskapsämnet i lägre årskurser i Norge beskriver film som en möjlig och valfri historisk artefakt i fyra av nio läroplaner mellan 1974 och 2008. Jon Magne Vestöl undersöker i sin artikel hur film beskrivs som ett möjlig element i en "educational design" i norska religionsvetenskapliga läroböcker. Syftet är att se hur film i dessa sammanhang formuleras som objekt och artefakt i en preliminär fas innan själva undervisningen sker.Resultatet av analysen visar en betoning på västerländska filmer relaterat till kristendom och etik och att läroböckernas uppgifter oftast handlar om att förstå religösa frågor medan en tolkningsram för att kunna analysera filmens budskap saknas. Vestöl menar att resultatet efterlyser mer forskning och reflektion kring hur film och andra artefakter introduceras i religionsundervisning.

    ROLLSPEL I SAMHÄLLSVETENSKAPLIGA ÄMNEN

    Rollspel är ingen ny metod i undervisningen för de samhällsvetenskapliga ämnena. Inte minst finns det ett antal spel som handlar om beslutsfattande på nationell och internationell nivå. I Eränpalos och Karhuvirtas artikel används ett nyutvecklat spel, Act Now!, där syftet är att öka elevernas medborgarkompetens för politskt deltagande och politisk påverkan. Under en dag provades spelet av ungdomar mellan 15-17 år från Finland, Norge och Sverige. Det författarna ser som den stora fördelen när de analyserar användande av spelet är att det ger eleverna en naturlig roll där diskussionerna och det tänkta agerandet utgår från elevernas egna erfarenheter och livsförståelse samtidigt som det ger stora möjligheter att förstå hur det politiska systemet fungerar och vilken roll jag som individ kan ha i detta system.

1-25 av 28