Årg. 7 Nr. 2017:2 (2017): Nordidactica 2017:2

I detta temanummer riktar vi intresse mot So-ämnenas undervisning i skolan. Vi tar vår utgångspunkt i vad de flesta lärare vet, men kanske inte alltid finner tid, utrymme eller någon lämplig plattform att uttrycka. Nämligen att all undervisning, och i förlängningen all utbildning – av nödvändighet – är omhuldad av risk (Biesta 2013), av det som är oväntat. Ambitionen i artiklarna är inte i första hand att lyfta fram detta oväntade som en omständighet eller nödvändighet i allmän mening i utbildningssammanhang. Ambitionen är snarare att utifrån denna nödvändighet resa frågor till den dagliga undervisningen i de samhällsorienterade ämnena religionskunskap, samhällskunskap och historia, alternativt i so-undervisning generellt. Utifrån skilda empiriska, i högre eller lägre grad teoretiskt färgade ansatser, prövar vi att resa frågor som på olika sätt knyter an till vårt överordnade syfte i temanumret, vilket är att undersöka om, och i så fall vilka särskilda villkor eller bevekelsegrunder som kan tänkas prägla just de samhällsorienterade ämnenas undervisning, sett i ljuset av det oväntade som en potential, som möjlighet.

Om vad handlar då det oväntade i undervisningen i denna undervisning? Vår ingång står i intim relation till latinets ord för utbildning, educatio, vilket anger att utbildning har som överordnat syfte att se till människors uppfostran och formering, deras resning, upprättstående eller tillblivelse i världen. Utifrån latinets verb educo innefattar detta att utbildning handlar om att ”bring out or develop something latent or potential” (Alterhaug 2016, s 34, se referens i Editorial). Detta kan beskrivas i termer av en process där individer tillåts att träda fram i och genom sina kunskaper, subjektiviteter och kapaciteter, vilka framträder i relation till den sociala kontext som dessa är del av (ibid).