Agens och existens i ämnesundervisningen - medborgarbildning i religionskunskap, psykologi och samhällskunskap

Abstract

Syftet med artikeln är tvåfaldigt. För det första är ambitionen att  på teoretisk grund, med exemplifiering i tre  skolämnen i Sverige - religionskunskap, psykologi och samhällskunskap,  argumentera för en vidgad förståelse av skolans och ämnesundervisningens medborgarbildande uppdrag. För det andra är ambitionen att visa vad detta kan betyda specifikt i relation till de tre skolämnenas ämnesundervisning i svenska grundskolan och i gymnasiet. Utgångspunkt i argumentationen kring ämnesundervisningens medborgarbildande uppdrag tas i Hannah Arendts tankar om utbildning, människan och tillvaron (2004, 1958/2013). Argumentationen mynnar i att ämnesundervisningens medborgarbildande uppdrag inte bara behöver inbegripa  agensdimensioner - elevers ‘göra’, deras möjligheter till handling och handlingsberedskap i samhället och i världen -  utan också existensdimensioner - elevers ‘vara’, deras möjligheter att träda fram i tillblivande som unika personer genom mötet med ämnesundervisningen. Då agensdimensioner tycks vara mera elaborerat i aktuell ämnesdidaktisk forskning än existensdimensioner, är ambitionen i artikeln att på ett fördjupat sätt elaborera existensdimensioners betydelse i sammanhanget. Sammantaget är syftet att teoretiskt och didaktiskt kvalificera innebörden, vikten och implikationer av en (ut)vidgad förståelse av ämnesundervisningens medborgarbildande uppdrag där såväl agens- som existensdimensioner ges möjlighetsutrymme.