Kvick i jord

Kvinnliga stöldbrottslingar i Stockholms rådstugurätt 1474-1524

Abstract

Föreliggande uppsats kretsar kring kvinnlig brottslighet i Stockholm under perioden 1474–1524, och närmare bestämt kring de kvinnor som anklagades för stöldbrottslighet och därför blev rannsakade av stadens rådstugurätt. Källmaterialet utgörs av urkundssamlingen Stockholms stads tänkeböcker, vilken gavs ut i tryckt form under 1900-talets första hälft. Uppsatsen tar avstamp i det medeltida bruket att sätta dömda stöldbrottslingar ”kvick i jord”, d.v.s. att begrava dem levande – ett straff som av tradition var förbehållet kvinnor –, och i det anmärkningsvärda faktum, att somliga kvinnor lyckades undgå detta straff, trots att de hade stulit för lika stora värden som dem som faktiskt blev avrättade på detta sätt. Enligt dåtida svensk lag skulle alla fall av stöld, i vilka det stulnas värde uppgick till en mark eller mer, bestraffas med döden, vilket dock sällan skedde i praktiken. Vanligare var att de som befunnits skyldiga dömdes till olika former av skam- eller kroppsstraff (t.ex. prygel eller förvisning från staden), alternativt böter.

   Undersökningen, som behandlar ett femtiotal nedtecknade rättsfall, visar att den avgörande faktorn för vilket straff som utdömdes – levande begravning eller mildare former av straff –, i de fall då dödsstraff i teorin borde tillämpats, var hur väl förankrad i lokalsamhället den anklagade stöldbrottslingen var. En kvinna som var född på annan ort, och därmed kunde uppfattas som en främling i staden, samt saknade lokala bekanta vilka kunde be för hennes liv, dömdes generellt sett till hårdare straff än sådana som var bättre inordnade i ett socialt sammanhang. Andra omständigheter som rådstugurätten kunde se som förmildrande var sinnessjukdom, graviditet och omvårdnad om barn. På motsatt sätt var omständigheter som kunde anses graverande exempelvis stöld från arbetsgivaren, stöld av stora summor eller återfallsförbrytelser.