Välfärdsstatens tjänare eller herre? Försäkringskassans självideologi som förklaring till utomparlamentarisk förändring av sjukförsäkringen

Abstract

De senaste åren har sjukförsäkringen utvecklats i en åtstramande riktning utan att någon ändring av socialförsäkringsbalken har skett. Tidigare forskning har fokuserat på regeringens styrning mot ett sjukpenningtal på 9,0 som förklaring till Försäkringskassans förändrade tillämpning. Inom ramen för denna förklaring har även aktiveringspolitikens påverkan på styrningen lyfts fram. I denna artikel argumenterar jag för att det inte endast är regeringens styrning och aktiveringspolitiken som påverkat Försäkringskassans interna styrning, utan också en självideologi hos myndigheten som ligger i linje med ett ämbetsmannastatligt etos. Artikeln undersöker detta genom att göra en åtskillnad mellan enkelt respektive kvalificerat handlingsutrymme hos förvaltningen. Artikeln driver tesen att förändringen inom sjukförsäkringen har sin grund i en kombination av en ämbetsmannastatlig idé om relationen mellan politik och förvaltning (utövandet av ett kvalificerat handlingsutrymme) och en aktiveringspolitisk idé om relationen mellan stat och individ.