Scandia utblick: Förintelseforskningen i Norden

Från historiskt undantag till demokratisk grundton

Abstract

Förintelsens minneskultur har i samtliga nordiska länderna filtrerats genom befintliga efterkrigstida berättelser om nationen. För norsk del har det främst handlat om det sår som Quislingregimen och den nazistiska ockupationen åsamkat Norge och utifrån det har motståndsrörelsen, myndigheterna och särskilt polismaktens betydelse eller icke betydelse i Förintelsens historia stått i centrum. I Finland har konstruktionen av det kollektiva minnet ägt rum i relation till Finlands förhållande till Sovjetunionen och därav nedprioriterats som forskningsobjekt. I Danmark var länge den dansk-nationella heroiska berättelsen om räddningen av de danska judarna styrande för hur Förintelsen skulle minnas och förstås. För svensk del har en starkt framåtblickande neutralitets- och välfärdsberättelse länge trängt undan det faktum att också Sverige utgör en del av Förintelsens historia, exempelvis kopplat till flyktingpolitiken.

De starka nationella narrativen i de nordiska länderna har emellertid utmanats både inom och utom akademin företrädesvis utifrån europeiska, globala, moraliska och modernitetskritiska värden och sakta har minnet av Förintelsen utvecklats från en mindre relevant händelse till ett självklart kulturellt minne som integrerats i frågor om demokrati, skuld, moral och mänskliga rättigheter. Så har också minnet av Förintelsen blivit ett politiskt verktyg och därigenom ett slagfält för identitetskonstruktion.

Genomgående för samtliga nordiska länder tycks ha varit att journalistiskt arbete, populärkulturella företeelser och offentliga debatter med efterföljande politiska initiativ fungerat som drivande för att akademisk forskning om Förintelsen skulle initieras på bredare front. Det är också tydligt att fältet är starkt politiserat, moraliskt infärgat och högst diversifierat.

Särskilt de nordiska komparativa och lokalhistoriska perspektiven kan utgöra potentiella framtida forskningsområden.