1960-talets utbildningspolitiska systemskifte

Utbildningsteknologi som medel för ekonomisk tillväxt

Abstract

Mycket av det vi idag tar för givet rörande utbildning och pedagogisk forskning har sitt ursprung i den utbildningsteknologiska eran, vilken sträckte sig från 1960-talets början till en bit in på 1970-talet. Detta skede i den svenska skolans och pedagogikens historia har knappast behandlats inom den idéhistoriska forskningen, och artikelns syfte är att bidra till att fylla denna kunskapslucka. Utbildning började ses som ett socialt system som medvetet borde utformas för att möta samhällets behov, samtidigt som undervisning uppfattades som en abstrakt, målinriktad process av beteendeförändring. Detta teknokratiska perspektiv begränsade lärarnas autonomi och reducerade dem till "komponenter" inom utbildningssystemet. De föreställningar om samhället och dess utveckling som gjorde det teknokratiska perspektivet attraktivt knyter vi till moderniseringsteorin och Handelshögskolan i Stockholm, vilka båda spelade en avgörande roll i att forma Sveriges ekonomiska politik under 1950-talet. Runt 1960 började nationalekonomer att betrakta ett välfungerande "utbildningssystem" som en central förutsättning för ekonomisk tillväxt. Detta ledde till en ökning av finansieringen för pedagogisk forskning till sådan grad att man kan tala om framväxten av en kår av utbildningsforskare på 1960-talet, något som tidigare inte existerade. Lärarledd utveckling hörde till det förgångna – nu behövdes välfinansierad forskning, utförd av professionella forskare.