Dödben och förgöring i Vasatidens Stockholm

Abstract

Bruket av kroppsdelar och andra ting från galgbacken för magiska ändamål förekom ända fram till det sena 1800-talet. Utifrån Stockholms domböcker från 1500- och 1600-talet undersöker den här artikeln bruket av döingeben och andra ting från galgbacken som en sorts trolldom.

Tidigare forskning menar att bruket av kroppsdelar från galgbacken i första hand syftade till att stärka, bota och skydda: avhuggna händer kunde läggas i öltunnor och då göra ölet starkare. I artikeln argumenterar jag för att det inte är en tillfredställande förklaring. Ryktesspridningen och upprördheten kring bruket av döingeben tyder på att det inte var en social accepterad praktik. Det är visserligen besvärligt att säkerställa avsikten bakom bruket av döingeben i tidigmodern tid. Men det är rimligt att anta att syftet med tjuvhänderna i öltunnorna inte var att hjälpa utan att stjälpa, inte skydda men skada andra.

Tidigare forskning har förklarat bruket av döingeben som att det var ett sätt att ta till vara på en kvardröjande livskraft i blodet och den döda kroppen. I den här artikeln närmar jag mig i stället bruket av döingeben som verkande genom en metaforisk kraft: avhuggna tjuvhänder kunde användas för att stjäla håg och lycka av andra.