Med järnband och 'caute': Riksens ständers banks förtroendeskapande verksamhet 1668–1700

Abstract

I denna artikel undersöks Ständernas banks (senare Riksbanken) första tid som aktör på den svenska kreditmarknaden. Genom att gå bortom ständernas beslut om att grunda en bank visar denna artikel att bankens kredit inte ansågs vara fast och avslutad vid riksdagens slut 1 oktober 1668. Tvärtom var personliga relationer och ständiga bedömningar av trovärdighet i handlingar och uppträdanden avgörande. Banken arbetade kontinuerligt med sin kredit i samspel med konkurrenters och kunders önskemål i en ”public economy of information”. Bankens praxis för kreditgivning uppstod i dialog med det omgivande samhället; vad som teoretiskt var bäst för bankens kredit var inte nödvändigtvis kompatibelt med kundernas behov. Kredit och trovärdighet behövde upprätthållas i en pågående process för att banken skulle fungera. Till skillnad från vad som diskuterats av tidigare forskning angående tidigmodern materiell kultur verkar kredit i detta sammanhang inte ha uttryckts genom utformningen av bankbyggnadens fasad eller interiördekorationer. Viktigare var tegelvalv och säkra lås, bredden på diskarna, personalens sätt att dagligen möta klienter och kompetensen att ekonomisera bankens resurser och därigenom signalera trovärdighet.