Scandia debatt: Den svårsmälta svälten. Forskningen om 1860-talets hungersnöd i Sverige

Abstract

Sveriges sista nödår inträffade vid slutet på 1860-talet efter en rad missväxter. Även om populärhistoriska verk gjort ämnet bekant för en bredare allmänhet så står den vetenskapliga kunskapsnivån på en relativt låg nivå. Översiktsverken i Sveriges historia under 1800-talet presenterar händelsen som en liten parentes, samtidigt som kausalitetsförhållanden och nödens regionala skillnader inte uppmärksammas tillräckligt. Missväxterna var inte riksomfattande utan varierade kraftigt från region till region och från år till år. Det största skördebortfallet var i Västerbotten år 1867 vilket följdes av en ökad dödlighet. Västerbottens dödlighet år 1868 var landets högsta jämfört med alla andra län. Undsättningsåtgärderna har ofta kritiserats av svenska historiker, men då har de inte heller tagit i beaktandet att dödligheten aldrig steg till den katastrofala nivå på 8 % som den gjorde i storfurstendömet Finland, inte ens i det hårdaste drabbade Västerbotten. Emigrationen ökade också och översiktsverken i Sveriges historia brukar ofta betona missväxtåren 1867–69 som en påtryckande faktor till den transatlantiska massutvandringen. Men, utvandringen leddes inte från Västerbotten, där nöden enligt befintlig forskning var djupast utan från södra Sverige. Forskningsprojektet Nöd i Norden finansierat av Handelsbankens forskningsstiftelser utreder missväxtårens sociala och ekonomiska följder i Västerbotten samt kontrasterar skeenden med samtida missväxtförhållandena öster om Kvarken.