Socialhjälpstaten

Malin Nilsson, Lunds universitet & Birgit Karlsson Göteborgs universitet

När man forskar om fattigvård och fattigdom i Sverige runt förra sekelskiftet är två perspektiv självklara. Det ena är klassperspektivet. Under den period som vi i vår artikel betecknar som socialhjälpsstaten var det inledningsvis en självklarhet att de bättre bemedlade tog på sig ansvar för de fattigas försörjning. Den stora delen av fattigvården ombesörjdes av kommunen men privata stiftelser, främst Allmänna hjälpföreningen bidrog också. Hjälpen kom ”ovanifrån” och gavs inte villkorslöst, särskilt inte när det gällde de arbetsföra fattiga. Dessa måste arbeta och visa tacksamhet för att få den hjälp som Allmänna hjälpföreningen erbjöd. Klassperspektivet framgår tydligt i Allmänna hjälpföreningens inriktning på att avskaffa tiggeriet, som utfördes av fattiga som inte arbetade. Bland annat utdelades husskyltar där det framgick att den som bodde där var medlem av Allmänna hjälpföreningen och att det därför inte var någon mening att tigga. Den välbärgade klassens omsorg om de fattiga var i hög grad en omsorg om den egna säkerheten och välfärden – det fanns en tydlig medvetenhet om sambandet mellan fattigdom och social oro.

^{År 1888 stod den stora fattig- och försörjningsinrättningen på Gibraltar klar. Här samlades många olika kategorier av fattiga -  arbets- och försörjningshjon, sjuka, ”sinnessjuka” och barn. Småningom kom de sjuka att bli en allt större andel och år 1932 beslöts att anläggningen skulle omorganiseras till ett sjukhus för kroniskt sjuka. Bild: Göteborgs statsmuseum}

Genusperspektivet är också självklart. Den fattighjälp som utfördes i de fattigas hem var främst inriktad på kvinnorna. Det var dessa som skulle bibringas en bättre moral och hålla hemmet rent och snyggt och se till att barnen skötte sig bra. Det var också i hög grad borgerskapets kvinnor som genomförde de hembesök som utgjorde grunden i fattigvårdsarbetet. Klass- och genusperspektiv kan tillsammans bidra till att förklara den skepsis som många fattiga män uttryckte till den hjälp som erbjöds av dessa kvinnor. Kravet på arbetsmoral var också problematiskt för de fattiga kvinnorna på ett annat sätt – de förväntades arbeta för att få ersättning från Allmänna hjälpföreningen samtidigt som de fortsatt förväntades ta ansvar för hem och barn. Huvuddelen av dem som fick hjälp från Allmänna hjälpföreningen var kvinnor.
Klass- och genusperspektivet blir också tydligt när det gällde synen på arbete. För de fattiga innebar arbete fysisk ansträngning under många timmar till en mycket låg ersättning. För männen i de högre klasserna var arbetet inte nödvändigtvis fysiskt. De borgerliga kvinnor som till stor del utförde hjälparbetet ansågs knappast utföra något arbete, i meningen att de hade rätt till ersättning för det. De förväntades arbeta utan lön, eller till en mycket låg ersättning vilket innebar att de måste vara försörjda på annat sätt - sannolikt av en man.

Socialhjälpsstaten övergår under perioden alltmera i välfärdsstaten som drivs av en annan logik och en annan syn på arbete. Istället för att handla om de välbeställdas ansvar för de fattiga innebär den ett gemensamt samhälleligt ansvar för fattigdomsproblemet där alla medborgare förväntas bidra. Den kommunala understödsbyrån som skapades under första världskriget innebar en brytpunkt för Göteborg. Det som tidigare varit svårt för många att erkänna – att arbetslöshet fanns och utgjorde ett samhällsproblem - var nu omöjligt att förneka. Det blev också tydligt att den fattigvård som bedrivits i privat form varit otillräcklig och till en del godtycklig. Trots Allmänna hjälpföreningens protester bestämdes att kommunen skulle ha ansvaret för en central hjälpbyrå, med motiveringen att kommunen garanterade opartiskhet. Den centrala hjälpbyrån byggde dock i hög grad på den kunskap som byggts upp – till stor del av kvinnor – inom Allmänna hjälpföreningen. Indirekt innebar detta ett erkännande av att dessa kvinnor faktiskt utfört ett omfattande arbete.

^{Göteborgs spinnhus var ursprungligen avsett för ”lösdrivare” av båda könen som skulle arbeta för stadens textilindustri. År 1830 blev det arbetsfängelse för endast kvinnor och år 1895 blev det central straffanstalt för kvinnliga fångar. Denna verksamhet upphörde år 1909 och byggnaderna kom att användas till ett hem för ogifta mödrar med barn. Bild: Göteborgs stadsmuseum}