Kan vi lita till vittneslitteratur?
av Lovisa Andén, Universitetet i Tromsø,
Vad innebär det att vittna om en okänd verklighet? Hur kan vi lita till vittnen som berättar om en verklighet vi saknar möjligheter att verifiera? I mitt forskningsprojekt, Tell the West: Witness Literature from the Gulag Archipelago 1925-2012, har jag undersökt de frågorna i relation till vittnesskildringar skrivna av tidigare Gulagfångar som repatrierats till väst. Vittneslitteratur innehar en tvetydig ställning därför att dess anspråk samtidigt är litterära, historiska och personliga. En av de texter som betytt mest för att etablera ett offentligt narrativ kring Gulaglägren, Alexander Solsjenitsyns En dag i Ivan Denisovitj liv, är en text som kunde publiceras i Sovjetunionen därför att den utgav sig för att vara fiktion. Den passerade censuren 1962 både tack vare tövädrets ”upptinade” repression och tack vare sina skönlitterära anspråk. I artikeln,”Literary Testimonies and Fictional Experiences. Gulag Literature Between Facts and Fiction” (Studia Phaenomenologica), undersöker jag förhållandet mellan fakta och fiktion i Gulagskildringar, liksom hur vittnesskildringar kan förflytta gränserna för vad läsarna är beredda att tro på.
Vad är en sann vittnesberättelse? Är det en berättelse som återger fakta på ett korrekt sätt eller en berättelse som gestaltar en specifik erfarenhet? Författarna till gulagskildringar strävar ofta efter att representera en typisk erfarenhet, och de drivs ofta av ett etiskt imperativ: att vittna för alla dem som blev kvar, för alla dem som dog i lägren eller som, vid skrivandet, fortfarande levde i dem. Samtidigt var Gulagsystemet heterogent, dess läger och fängelser var en del av ett system som även utgjordes av olika former av arbetsbosättningar och påtvingad exil. I artikeln, “Truth and Typical Experiences in Testimonial Literature: the ‘Other’ Narratives of the Gulag in Women’s Memoirs” (under utgivning, i antologin The Phenomenology of Testimony), undersöker jag varför kvinnors berättelser från deportation och bosättningar ofta inte ses som typiska gulagerfarenheter.
Karta över Gulagsystemets koncentrationsläger av Antonu (CC-BY-SA 3.0)
Min teoretiska utgångspunkt är ett fenomenologiskt ramverk i dess bredaste bemärkelse. Fenomenologi och vittnesmål är ett forskningsfält som håller på att etableras och 2022 deltog jag i ett symposium, The Phenomenology of Testimony: from Inner Truth to Shared World, som Gert-Jan van der Heiden organiserade tillsammans med Paul Marinescu Presentationerna har samlats i en antologi som är under utgivning, och den kan ses som ytterligare ett steg i att etablera just detta forskningsfält.
I föreliggande artikel i Scandia, ”’Berätta för Väst!’. Vittneslitteratur från Gulag-arkipelagen 1945-1953” fokuserar jag specifikt på vittnesskildringar skrivna av västerländska gulagfångar som repatrierades under åren efter kriget. Åren efter andra världskriget och fram till Stalins död var Gulaglägrens verklighet relativt okänd i väst. Det var välkänt att det fanns fångläger för krigsfångar, men inte att det fanns ett omfattande fånglägersystem för politiska fångar, och inte heller hur lite som krävdes för att dömas som spion eller kontrarevolutionär. Mitt fokus är särskilt på frågan om tilltro: vad krävs för att vi ska tro på ett vittnesmål? Vad krävs för att vi ska vilja ta emot en vittnesskildring?
I en delstudie i projektet undersökte jag den tystnad som omgärdade de svenskar som återvände från Sovjetkarelen. I artikeln, ”Motvilliga vittnen. Svenska vittnesberättelser från utrensningarna i Sovjetkarelen” (Tidskrift för litteraturvetenskap), diskuterar jag hur tystnaden ska förstås, liksom hur avsaknaden av en etablerad diskurs påverkar möjligheterna att tala.
Sammantaget sätter projektet sökarljuset på samspelet mellan den som vittnar och den som mottar vittnesmålet. Vad kan vi vänta oss av vittnesskildringar? När kan vi lita på dem? När bör vi lita på dem? När det handlar om vittneslitteratur rymmer de här frågeställningarna en särskild tidsaspekt: vittnet vittnar inför en samtid men kan även bli läst av senare generationer, som mottar det utifrån helt andra förståelsehorisonter. De senaste decennierna har minnet av den sovjetiska repressionen i allmänhet och Gulagsystemet i synnerhet alltmer instrumentaliserats av politiska krafter, inte minst i Vladimir Putins Ryssland.
Gulagskildringarnas betydelse har återigen fått en ny aktualitet, en aktualitet som är både historisk och samtida.
