Förintelsen som vetenskaplig och medborgerlig historia – ett spänningsförhållande

Av Fredrik Alvén (Malmö universitet), Klas-Göran Karlsson (Lunds universitet), och Marianne Sjöland (Malmö universitet).

Nazisternas folkmord på judarna, förintelsen, har blivit vår tids ideologiska, moraliska och politiska måttstock. I historiekulturen, den arena där ett samhälle värderar den historia som bör utforskas, undervisas om, ställas ut, debatteras eller få minnesdagar, står förintelsen sedan ett kvartssekel överst på dagordningen. Det betyder att förintelsehistorien har blivit långt mer än bara än akademisk fråga. Om en politiker inte håller måttet, utan förnekar, trivialiserar eller på annat sätt feltolkar folkmordet, genom att exempelvis jämföra förintelsen med sentida flyktingtragedier på Medelhavet, är karriären slut. Om man som vi skriver förintelsen gement, som vi gör för att markera dess historiska karaktär, får man räkna med kritik. Den historiska dimensionen har fått stor samhällsrelevans, men också nya konfliktytor, kopplade till frågor om identitet och mänskliga rättigheter, och deras motsatser, kränkningar och brott mot mänskligheten.

Skolan och dess historieämne är en viktig del av den historiekulturella arenan. Det är därför inte att förvåna att historieundervisningen om förintelsen har väckt starka känslor, och att den historiedidaktiska och historiekulturella forskningen har intresserat sig för hur förintelsehistorien tolkas och förmedlas i skolan. Forskare har visat att det uppstår en särskild spänning mellan skolans fostrande uppdrag och undervisningens vetenskapliga förankring när lärare undervisar om förintelsen. I vår artikel tar vi utgångspunkt i det nationella provet i historia för årskurs nio och en fråga om förintelsens orsaker – ”Skriv och resonera om orsaker till Förintelsen med hjälp av historiska exempel” – för att undersöka detta fenomen. Genom att analysera elevernas svar på uppgiften visar vi att denna spänning också får genomslag i elevernas svar på provet. Bland svaren finns dels vetenskapligt präglade resonemang som innehåller ideologiska, ekonomiska och politiska orsaker till förintelsen, dels resonemang som inte svarar på den vetenskapliga frågan utan i stället tämligen sammanhangslöst tar fasta på de ohyggliga övergrepp som ägde rum. Den senare kategorin av svar kännetecknas också av en tydlig närhet till både offer och förövare, medan den förra kategorin ligger mer i linje med frågans vetenskapliga karaktär. I samband med detta resultat frågar vi oss om historieundervisningen har misslyckats i sin uppgift när en stor del av eleverna inte kan redogöra för orsaker till förintelsen, eller om det är ett mer positivt utslag av skolans dubbla uppdrag både att fostra elever till goda samhällsmedborgare och att undervisa i enlighet med historieämnets vetenskapliga karaktär.