Att jämföra sexuella anspelningar över tid och mellan kulturer – ett nytt fruktbart forskningsfält?

Av Jonas Liliequist, Umeå universitet

Som nybliven doktorand på 1980-talet fångades jag genast av historisk antropologi och studier av folklig kultur. Peter Burke, Natalie Zemon Davis, Robert Darnton och Carlo Ginzburg var mina förebilder och att utgå från det som i en historisk kultur framstår som mest främmande eller obegripligt för en modern betraktare, den forskningsdevis som styrde valet av mitt avhandlingsämne. Historikern kan inför denna uppgift liknas vid en detektiv eller en antropolog som söker efter ledtrådar och kulturella sammanhang. Vägen dit ligger i en noggrann beskrivning som tar fasta på minsta detalj. Det är själva utgångspunkten för såväl Ginzburgs ledtrådsparadigm som den amerikanske kulturantropologen Clifford Geertz ”thick description”. Strategin vilar på ett antagande om att mänskliga aktiviteter präglas av kulturella och symboliska system med en inre sammanhängande logik som delas av människor i en viss specifik kultur men som inte är omedelbart uppenbara för utomstående betraktare. Detta kom att kritiseras inte bara för att vara alltför homogeniserande utan också för att leda till relativism som utmynnar i en exotisering av kulturella fenomen som inte kan jämföras utan bara förstås ”inifrån”. Kritiken var långt ifrån rättvis, men Darnton tycks verkligen inte ha varit intresserad av att göra jämförelser ens med andra missnöjda paris-hantverkares protestaktioner i sina tolkningar av kattmassakern på rue Sant-Séverin. Något som hade kunnat stödja hans argument. Detta är så mycket mer märkligt med tanke på att Darntons studie föregicks med bara några år av Peter Burkes Folklig kultur i Europa 1500-1800 som kom att bli en klassiker i 1980-talets våg av antropologiskt och etnografiskt inspirerad historia. Boken är en inbjudan till systematiskt jämförande studier av kulturella teman och genrer som märkligt nog inte fått något större genomslag med undantag för studiet av de europeiska trolldomsprocesserna. Och visst finns det drag av exotisering i Zemon Davis Martin Guerre och Ginzburgs Osten och maskarna även om den senare försöker förankra sin analys i en bredare muntlig bonde materialism. Men också det tidigmoderna Sverige hade sina motsvarigheter till Martin Guerre (flera stycken faktiskt), Menocchio, och Darntons kattmassaker men med viktiga kulturella skillnader. Så låt oss jämföra!
Ericus Oali var en skicklig propagandist som inte tvekade att anspela på kön och sexualitet men det sätt han gör det på är intressant. I Henric Bagerius studie Olydnandens söner som har inspirerat mig till denna studie finns en ansats till jämförelse som skulle kunna utvecklas vidare. I ett samtida europeiskt perspektiv framstår Olai som representant för den brist på ord och klartext om samkönade manliga sexuella handlingar som har präglat den svenska kulturen långt in i modern tid. Än mer bekant känns berättelsen om drottning Margaretas märke. Här återfinns det moderna fokuset på det kvinnliga könsorganet som förolämpningstema i skarp kontrast till det vikingatida nidets penetrationssymbolik.

 

Fig. 1: Drottning Margaretas mynt 1395: Elias Brenner Thesaurus Nummorum Sveo-Cothicrum, tilläggsplansch 11.

 

Redan tidigt i mitt avhandlingsarbete framstod den stora uppmärksamheten kring tidelagshandlingen i Sverige som märklig i kontrast till tystnaden om homosexuella handlingar. I södra Europa var det tvärtom fick jag ofta höra. Och i kattmassakern i det tidiga 1700-talets Luleå lyser de anspelningar på hanrejmotivet och manlig oförmåga som är så centrala i Darntons analys, med sin frånvaro. Något som också ständigt återkommer. En tidig utgångspunkt för jämförelse mellan nord och sydeuropeisk kultur har varit tesen om en uttalad mediterran heder och skamkultur med rötter långt tillbaka som formulerades av antropologer under 1970- och 80-talet. Den har precis som den historiska antropologin utsatts för hård kritik och misskrediterats som alltför homogen, bristfälligt underbyggd och rentav ett uttryck för en anglosaxisk och nordeuropeisk ”orientalism”.  Men det finns också försök att förnya perspektivet som tillsammans med till exempel Giovanni Levis strategi för en komparativ mikrohistoria, kan bilda utgångspunkt för mer systematiskt jämförande historiska studier av genusuppfattningar och sexuella begärsnormer i ett europeiskt perspektiv.

En gravyr av en målning av den babyloniske härskaren Sardanapalus kan ge ytterligare näring åt ett jämförande analysperspektiv.

 

Fig 2. Sardanapalus among the concubines Raphael Sadeler I after Joos van Winghe, 1589. National Gallery of Art, Washington

 

Det första stycket i den latinska bildtexten lyder i översättning: Den lättjefulle Sardanapalus var den siste som höll i spiran i det högmodiga Babylon. Som lättfärdiga horors usle slav negligerade han rikets lagar och överlämnade sina lemmar till njutningar, nästan som en kvinna. Detta ska jämföras med den grekiske historikern Diodorus Siculus (90-30 f.Kr) vars beskrivning (som den enda tillgängliga) har utgjort målningens förlaga. Diodorus beskriver Sardanapalus som ytterligt depraverad och feminin. Försvagad av lättja och omåttlig lyx tillbringade han sina dagar med att spinna och väva tillsammans med sina konkubiner. Klädd som kvinna med vitsminkat ansikte och en anlagd ljus röst sökte han alltid efter största möjliga njutning i såväl mat och dryck som i sexuella utsvävningar med både män och kvinnor. Vad van Winghes målning ett och ett halvt årtusende senare återger, är vid en första anblick en skäggig kung som tillsammans med en annan skäggig man förlustar sig med halvnakna kvinnor. I bakgrunden skymtar ytterligare män och kvinnor som omfamnar varandra. En scen som kanske lika gärna skulle kunna vara en illustration av Ericus Olais beskrivning av Magnus Eriksson och hans stallbröders utsvävningar med ”skökor och horor”. En närmare granskning avslöjar dock att kungen skiljer ut sig. Mannen till vänster i bilden är klädd i manligt moderiktiga byxor och skor. Kungen däremot bär en urringad klänning och tofflor. På bordet finns en kam och en parfymflaska. Konkubinen till höger på bilden friserar hans hår medan konkubinen som sitter på hans knä håller upp en spegel. En scen som direkt associerar till det välkända motivet Venus toilette.

 

Fig. 3 Venus at her toilette Giorgio Vasari, ca 1558. Staatsgalerie, Stuttgart.

 

Inte nog med det, medan mannen till vänster i bilden grabbar tag i och kysser den halvnakna kvinnan, förhåller sig kungen mera passiv. De kungliga insignierna kronan, spiran och tunikan är avtagna och ligger på bordet, spiran med spetsen symboliskt riktad nedåt. Enligt Diodorus berättelse vill Sardanapalus inte något högre än att leva en kvinnas liv. I Sadelers gravyr av van Winges målning ser det snarare ut som att Sardanapalus låter sig göras till kvinna av sina konkubiner - spegeln hålls upp men kungens blick är vänd mot den högra konkubinens ansikte, med högerarmen omfamnar han konkubinen till vänster men handen stannar vid hennes bröst. En paus har tagits i förlustelserna för att ge konkubinerna tillfälle att frisera och pynta kungen efter sina egna behag. Sardanapalus har degraderats till ett objekt eller som det heter i texten till ”lättfärdiga horors usle slav”. Har detta också fått konsekvenser för hans begär? Det ligger i betraktarens öga som en möjlighet för den som var bekant med Diodorus beskrivning. Men motivets centrala budskap är utan tvekan den manliga maktens abdikering. Det som gör Sardanapalus effeminerad är med andra ord inte de feminina attributen i sig, utan själva underkastelsen och då inte under en annan man utan under en kvinna. I gravyrens övre vänstra hörn återges budskapet på ett mer handgripligt sätt. En kvinna ses vältra sig över en man som lutar sig bakåt med utsträckta ben. Kvinnan ovanpå, mannen underst. Ytterligare ett förebud om vad som väntar den man som endast låter sig styras av sina begär. Ett budskap som låg i tiden. Kvinnligt herravälde var ett i högsta grad kontroversiellt tema i 1500-talets Europa inte minst i England där pamfletter mot kvinnor som regenter spreds med titlar som The first blast of the trumpet against the monstrous regiment of women författad av John Knox (1514–1572) först utgiven i Schweiz.

 

Litteratur

Bagerius, Henric Olydnadens söner: sodomi som politiskt vapen i det senmedeltida Europa, Stockholm: Natur & Kultur, 2017.

Bücken, Veronique Joos van Winghe (1542/4-1603) Peintre à Bruxelles, en Italie et à Francfort, Faculté de Philosophie et Lettres. Histoira de l’Art et Archéologie, 1991.

Burke, Peter Folklig kultur i Europa 1500–1800 Stockholm: Författarförlaget, 1983.

Darnton, Robert Den stora kattmassakern och andra kulturhistoriska bilder från fransk upplysningstid Stockholm: Ordfront, 1987.

Davis, Natalie Zemon Martin Guerres återkomst Stockholm: Ordfront, 1985.

Diodorus Siculus II. 22.23: The Library of History. Diodorus of Sicily Jeffrey Henderson (red), Books 1-2.34, Cambridge 1933, s. 425-427.

Dionigi, Albera “Anthropology of the Mediterranean: Between Crisis and Renewal” History and Anthropology 2006:17:2, pp.109-133.

Geertz, Clifford “Thick Description: Toward an Interpretive Theory of Culture” i The Interpretation of Cultures. Selected Essays by Clifford Geertz, New York 1973.

Ginzburg, Carlo Osten och maskarna: en 1500-talsmjölnares tankar om skapelsen Stockholm: Ordfront, 1983.

Ginzburg, Carlo Ledtrådar. Essäer om konst, förbjuden kunskap och dold historia, Stockholm: Häften för kritiska studier, 1989.

Janssen, Sharon L. The monstrous regiment of women: female rulers in early modern Europe New York: Palgrave/Macmillan, 2002.

Levi, Giovanni “On Microhistory” in Peter Burke (ed) New Perspectives on Historical Writing (Cambridge & Oxford: Polity Press, 2001), pp.105-108.

Liliequist, Jonas “Peasants against Nature: Crossing the Boundaries between Man and Animal in Seventeenth- and Eighteenth-Century Sweden”, Journal of the History of Sexuality, volume 1 Number 3 January 1991, pp.393-423.    

Liliequist, Jonas “‘Att inte kunna förställa sig är att inte kunna leva’. Om personlighet, identitet och kön i 1600- och 1700-talens Sverige.” i Tom Eriksson & Agneta, Guillemot (red.) Individ och struktur i historisk belysning. Festskrift till Sune Åkerman. Umeå 1997, s.157-178.

Liliequist, Jonas “State Policy, Popular Discourse, and the Silence on Homosexual Acts in Early Modern Sweden”, in Löfström, Jan (ed.) Scandinavian Homosexualities: Essays on Gay and Lesbian Studies. New York & London: Hawthorpe 1998, pp.15-52.

Liliequist, Jonas “Katten på borgmästarens port – Symbolik och social protest i en norrländsk stad vid 1700-talets början” Erik Nydahl & Magnus Perlestam (red) Från legofolk till stadsfolk. Festskrift till Börje Harnesk. Skrifter från Institutionen för Humaniora, Nr 1 Mittuniversitetet, 2012, s.11–32.

Liliequist, Jonas “Berättelsen om drottning Margaretas märke: Känsla, kön och politik i den svenska propagandan mot Danmark under 1500- och 1600-talen” TEMP-tidsskrift for historie nr 16, 2018: 100-123

Liliequist, Jonas “The Swedish Menocchio: Lived experience and religious belief across time and culture” unpublished paper to be presented at the ISCH conference in Verona, August 2-5, 2022.