Den svenska läkarkårens nationella gränser

Av Olle Jansson, Uppsala universitet

Om en någorlunda historieintresserad person skulle få frågan om vad läkarkåren ansåg om invandrare runt 1900-talets mitt skulle jag tro att många snart skulle komma att tänka på det famösa Bollhusmötet mot Medicinalstyrelsens planer på att bjuda in tio tysk-judiska läkare som arrangerades av studentkåren 1939 (i alla fall om hen som jag bor i Uppsala där detta möte refereras till i lokaltidningen titt som tätt; ett liknande möte ägde även rum i Lund, men det är inget som verkar lika historiskt intressant – inte i Uppsala i alla fall). Att många framträdande läkare och medicinare under 1930- och 1940-talet var aktiva i anti-semitiska eller tyskvänliga organisationer och i vissa fall var uttalade nazister är därtill ganska väl etablerat. Motståndet mot tysk-judiska läkare handlade emellertid inte enbart (inte alls, menade en del debattörer i Läkartidningen när frågan diskuterades runt millennieskiftet) om antisemitism. Det handlade också om att det under stora delar av mellankrigstiden rådde ett läkaröverskott i Sverige. I alla fall i så måtto att det utbildades fler läkare än det fanns fasta läkartjänster och att allt för få var villiga att betala för privat sjukvård, det faktiska vårdbehovet är ju en annan fråga.

 

Svenska läkartidningen 1948. Foto: Olle Jansson.

 

Dagens Läkarförbunds officiella inställning till utländska läkare har väldigt lite gemensamt med 1930- och 1940-talets. När jag i ett annat projekt för några år sedan undersökte Läkarförbundets och Vårdförbundets invandringspolitik efter EG-medlemskapet visade sig utifrån sina uttalanden och remissvar vara överraskande kosmopolitiska. Nu hade jag väl i och för sig inte förväntat mig att nutidens företrädare för läkarnas fackförbund skulle vara uttalade rasister men nog borde de vara lite motsträviga? Kontrasten mellan Läkarförbundet då och nu är stort. Större, skulle jag påstå, än för de flesta andra fackliga organisationer. När gick Läkarförbundet från att vara en organisation till synes dominerad av främlingsfientliga antisemitiska svenska män till en grupp liberala kosmopoliter som kunde välja en norsk kvinna med som gått sin grundläggande läkarutbildning i Tyskland till ordförande (Heidi Stensmyren, ordförande 2014–2020)? Handlar det om förändringar i konkurrensen på arbetsmarknaden, läkarkårens självbild eller den berömda tidsandan?

Det var ett försök att finna svar på denna fråga som från början fick mig att vilja studera det som till slut ledde till den artikel som nu publicerats i Scandia. Om jag gick tillbaka i historien kanske jag skulle kunna hitta en brytpunkt eller övergångsfas? För att stilla min nyfikenhet så beställde jag fram en årgång av Läkartidningen lite på måfå på Carolina Rediviva. Det blev år 1950. Vid den tiden visste jag från tidigare forskning att det sedan flera år rådde en påtaglig läkarbrist – det kanske starkaste argumentet emot de tysk-judiska läkarna i slutet på 1930-talet. Redan i första numret stötte jag på en insändare emot vad som kallades den ”österrikiska läkarimporten”. Några nummer in i årgången var det tydligt att detta var något som gjorde Läkarförbundets styrelse och flera andra läkare som skrev i tidningen upprörda. Mycket upprörda.

Det är om denna upprördhet som min artikel handlar. Medicinalstyrelsen hade utarbetat ett förslag att rekrytera hundra läkare från Österrike och lämnat över det till riksdagen för beslut. Läkarförbundet tog till alla argument de kunde finna för att försöka övertyga riksdagen och andra intressenter att detta tilltag var fullständigt onödigt, trots att de flesta andra tyckte att det förelåg en påtaglig brist på läkare i landet och ville expandera och reformera den svenska hälso- och sjukvården. Det artikeln illustrerar är en intresseorganisation som har kommit i otakt med sin samtid. Läkarförbundet var emot (nästan) allt. Dess ledande personer var formad av mellankrigstidens erfarenheter av konflikt, brist på tjänster och med den självständiga privatpraktiserande läkaren som ett ideal. Erfarenheter och föreställningar som kom att bli allt mer irrelevanta under efterkrigstiden.