Allmänningen – en central periferi? Användningen av allmän mark i sydvästra Skåne under perioderna 1783–1827 och 1990–2022

Abstract

Allmänning, allmän platsmark och allemansrätt är termer som alla inbegriper föreställningar om gemensam användning och gemensamt tillträde, det är platser där ”alla” har rätt att vara. Vid en internationell jämförelse är Sverige unikt när de gäller tillgängligheten till skog och mark såväl som till stadsmiljöer och parker. Men idag pågår en reducering av sådan mark på grund av urbanisering, transportinfrastruktur och privatisering, särskilt i sydvästra Skåne där den allemansrättsliga andelen mark är lägst i Sverige. I det nutida, postindustriella stads/landskapet finns enbart rester av historiska allmänningar, fäladsmarker och kultplatser kvar. I denna artikel analyseras tre sådana platser – i bred bemärkelse tre ”allmänningar” – Kolböra mosse vid Djurslöv sydväst om Staffanstorp; Spillepengen norr om Malmö och Kungsmarken öster om Lund. Genom arkivmaterial, kartor och platsobservationer spårar vi historisk och nutida användning under två tidsperioder med stark landskapsomvandlande påverkan: 1783–1827 och 1990–2022. Trots skillnader i användning under de två perioderna, kan respektive plats karaktäriseras som en central periferi. Platserna är perifera på så sätt att de är ett slags rester i det postindustriella stadslandskapet; de befinner sig långt ner på en skala av ojämn geografisk utveckling och de är perifera i en samhällelig planeringskontext. Samtidigt är de centrala för både vår egen arts överlevnad såväl som för flora och fauna. Användningen kan sägas har skiftat mellan olika former av social reproduktion; från betesmark och torvtäkt till vandringsleder och stadsodling. Kanske kan kombinationen av periferi och centralitet vara en anledning till att dessa platser fäst sig i landskapet och att de fortfar att användas av såväl individer som grupper.