Människorättskränkningar i människorättens namn. Paradoxala konventioner och en otillräcklig lag

Abstract

Många forskare har intresserat sig för de internationella konventioner som behandlar flyktingars rättigheter, bland annat FN:s Konvention angående Flyktingars Rättsliga Ställning samt den Europeiska Konventionen om de Mänskliga Rättigheterna. Konventionerna, som ligger till grund för många länders beslutfattanden i  migrationsrelaterade frågor, är omstridda och dess utformning och definitioner hårt kritiserade.

Konventionerna anklagas för att vara inhumana och missanpassade för dagens problematik gällande människor på flykt. De anses bestå av bristfälliga definitioner som missbrukas av stater och sägs främjar nationella intressen snarare än hjälpa människor i nöd. Vidare är eurocentrism och en utebliven genusanalys kritik  som genomsyrar debatten.

De ovan nämnda konventionerna, samt den nationella utlänningslagen, ligger till grund för Sveriges beslut gällande immigration och i den här artikeln läses och granskas svenska domar från ett för sammanhanget kontroversiellt förhållningssätt till mänskliga rättigheter. Utifrån Martha Nussbaums kapacitetsmodell undersöks huruvida domarna rent av kan anses utgöra kränkningar av de mänskliga rättigheterna.