Vår nationalistiska kanon

Abstract

Esaias Tegnérs dikt om arvet efter Gustav III har inte fått plats i den ”kulturkanon för Sverige” som nu har offentliggjorts i form av ett statligt betänkande.1 Därmed inte heller Tegnérs ord om att all bildning står på ofri grund och att blott barbariet är fosterländskt. Gustavianismens epok finns dock med bland de hundra företeelser som har kanoniserats. Detta i form av Drottningholmsteatern, vilken drottning Lovisa Ulrika lät bygga — en drottning som var född i Preussen och som, skriver utredningen, ”förde med sig internationella idéer och artister till svensk teater”. Den kanon som enligt sitt upphov, Tidöavtalet, ska ge oss i Sverige ”bildning, gemenskap och inkludering” betonar eljest det svenska ursprunget, inte inspirationen utifrån. Jag återkommer till detta.