Kris, hot och försvar i regeringsformen – men även styrning och förvaltning

Abstract

Regeringsformen fyller 50 år och är vid sidan av successionsordningen (1810), tryckfrihetsförordningen (1949) och yttrandefrihetsgrundlagen (1991) den grundlag som reglerar den exekutiva makten i Sverige. Den tyska filosofen och politiska teoretikern Carl Schmitt1 har problematiserat förhållandet mellan den exekutiva makten och den politiska rättsordningen. Han menar att en demokratisk ordning och tillhörande juridiska och konstitutionella ramar är luftslott som döljer suveränens makt. Den suveräna makten kommer dock att visa sig då en kris, ett krig eller större fara gör entré och aktörer kommer att behöva agera utan lagligt stöd (Schmitt 2005). Den exekutiva makten blir som mest betydelsefull i situationer som inte har juridisk eller konstitutionell täckning och på så vis utgör ett icke reglerat undantag. Tanken på krisen eller kriget som ett undantagstillstånd utgör också grunden för teorin om säkerhetisering som författaren till artikeln Kris, hot och försvar i RF har använt sig av för att undersöka ”…den svenska regeringsformens utveckling vad gäller säkerhet och kris” och på så vis ”sätta den nutida debatten om svensk säkerhet i en författningspolitisk kontext” (Jonsson Cornell 2024: 612). Enligt artikeln har den internationella författningspolitiska debatten länge uppehållit sig vid frågan huruvida ett förändrat säkerhetsläge leder till att säkerhetsrelaterade intressen får företräde framför rättsliga principer.