Tacitus Annales

Abstract

Det är försommar år 2022 och Rysslands invasion av Ukraina har pågått i fyra månader. Som en del av nyhetsrapporteringen spekuleras det om Putins hälsotillstånd. Darrar han inte lite på handen? Håller sig krampaktigt i det enorma bordet? Är det Parkinson, demens eller kanske leukemi som får honom att agera så obegripligt inhumant? I spekulationerna bor det säkerligen en förhoppning om att Putin ska fara illa och ha hälsoproblem så att kriget kan ta slut, men de rymmer nog också en önskan om att förstå, att göra det obegripliga begripligt. När jag tar del av medias bevakning tänker jag ofta på den romerske författaren Tacitus och hans skildringar av den tidiga kejsartidens förtryck. Tolkningarna av Putins darrande hand har en parallell i Tacitus beskrivning av sin tids despot, kejsar Domitianus, vars ansikte han målar upp som vilt och rodnande, och i Putins kontrollerande ledarskap finns ett eko av Tacitus ord om hur det värsta eländet under Domitianus var att se och bli sedd. Våra suckar skrevs ner och hur många män som bleknade noterades.1 Liksom vi idag ville Tacitus förstå tyranniet, och hur man som medborgare kan leva under det.