Gerring, John & Veenendaal, Wouter, 2020. Population and Politics: The Impact of Scale. Cambridge: Cambridge University Press.

Abstract

Antagandet att politiska enheters fysiska karaktäristika har betydelse för politikens utformning är egentligen lika gammalt som statsvetenskapen. Den mest uppmärksammade frågeställningen i sammanhanget berör relationen mellan storlek och demokrati. Den klassiska synen, framförd av Platon (1960) och Aristoteles (1991) och senare av Rousseau (1900) och Montesquieu (1944) samt i modern tid av Arend Lijphart (1977: 65), gjorde gällande att små enheter utgör en bättre grogrund för demokrati än stora. Den främsta orsaken härtill antogs vara att litenhet var förknippad med homogenitet, som i sin tur skapade interdependens och samarbetsincitament mellan medborgarna. Den motsatta synen företräddes i första hand av den amerikanske grundlagsfadern James Madison, som i The Federalist Papers betonade att små enheter innebar en risk för majoritetstyranni i den meningen att en bestående majoritet kunde dominera totalt över en bestående minoritet. I stora politiska enheter, som präglades av heterogenitet och diversifiering, var denna risk mindre eftersom olika politiska frågeställningar skapade olika majoritetskonstellationer (Hamilton, Madison & Jay: 1961).