Vad händer med forskningen kring demokrati?

Abstract

Det är snart trettio år sedan två statsvetare med ett par enkla retoriska grepp lyckades utstaka inriktningen inom såväl forskningen som den internationella politiken. Samuel P. Huntington (1991) fick oss att uppfatta politiken i vågor, en metafor som passade bra för att fånga in de demokratiska rörelser som vuxit fram under 1980-talet på olika håll runt om i världen. Denna tredje demokrativåg var inte begränsad enbart till Europa och Amerika där länder redan hade varit med om en första och andra våg utan även till andra världsdelar, både Afrika och Asien. Hans kollega, Francis Fukuyama (1992) var inte sämre och gick ett steg längre när han hävdade att världen genom den liberala demokratins vida spridning nått sin ideologiska slutstation: den hade nått historiens ände! Många statsvetare hade först sina tvivel om dessa kaxiga påståenden men när västvärldens biståndsorgan hängde på och gjorde demokratisering till ett huvudmål för verksamheten och därigenom öppnade dörren för finansiering av statsvetenskaplig forskning var det svårt för disciplinens företrädare att hindra demokratin från att bli en huvudinriktning. Den har så förblivit i nu snart tre årtionden.