Kontinuitet eller diskontinuitet i den svenska jämlikhetens historia

Abstract

I den svenska självbilden är en tradition av ekonomisk och social jämlikhet en central komponent. Under 1900-talet blev Sverige känt som världens kanske jämlikaste land, och det har varit och förblir frestande att se denna jämlikhet som fortsättningen på en lång kontinuitet; historikern Mary Hilson har konstaterat att idén om en särskild historisk utvecklingsväg av fria bönder och jämlikhet blivit svensk ”nationalmyt” (Hilson 2009, s. 138). Likt Alan Macfarlanes (1978) idé om en särskild engelsk individualism sedan medeltiden, eller tyska historikers analys av en särskilt adelsdominerad och auktoritär väg i Preussen som kulminerade i den fascistiska katastrofen (Blackbourn och Eley 1984), har också svenska historieskrivare sökt en kontinuitet i svensk historia, en lycklig sådan av relativ jämlikhet och samförstånd. I denna essä ifrågasätter jag denna tes om kontinuitet i svensk historia, och argumenterar istället för att Sveriges politiska och ekonomiska jämlikhet på 1900-talet bör ses som ett resultat av en drastisk diskontinuitet under årtiondena runt 1900. Jag skriver som ekonomisk-historiker men kommer argumentera för att det är av vikt också för statsvetenskaplig forskning att omvärdera synen på hur Sverige blev jämlikt.