Låt säga att vi för en stund vore överens om att svensk statsvetenskap kan beskrivas som någorlunda framgångsrik när det gäller metodologisk stringens, teoriutveckling och internationella publiceringar; att utbildningar där statsvetare står vid katedern är forskningsanknutna och uppskattade; att statsvetare icke utan beröm får godkänt på tredje uppgiften; och att vi utifrån vår forskning och våra snillen fördjupar medborgarnas förståelse för olika samhällsfenomen – vore allt väl i så fall?
