Den svenska tillitens historiska vagga

Några kritiska anmärkningar

  • Glenn Svedin

Abstract

Betydelsen av tillit för att ett samhälle ska fungera väl har under de senaste decennierna återkommande betonats i såväl samhällsvetenskaplig som historisk forskning. Hög tillit anses, bland mycket annat positivt, minska risken för korruption, social oro och brottslighet samt stärka såväl demokratiska värderingar som ekonomisk tillväxt i ett samhälle. James Colemans, men kanske främst Robert Putmans, analyser från 1990-talet om värdet av de nära förknippade fenomenen socialt kapital, tillit och civilsamhälle utgjorde inledningen på en forskningsvåg och samhällsdebatt av sällan skådat slag. Även för svensk del har tillitsforskningen blomstrat under de två senaste decennierna. I denna forskning framstår det moderna Sverige som ett högtillitssamhälle som lyckats kombinera en allomfattande offentlig sektor och en stark stat med ett myllrande civilsamhälle. Det hävdas att analyser av data från olika internationella jämförelser, exempelvis World Values Survey, visar att ”Sverige och de andra nordiska länderna intar en särställning inte bara när det gäller social tillit utan även i hur de prioriterar personlig frihet och rationella värderingar på bekostnad av traditionella värden som religion, nation och familj”. Av betydelse för att skapa tillit brukar det för Sverige och de andra nordiska välfärdsstaterna typisk karakteristika räknas upp, såsom hög utbildningsnivå, jämställdhet, små klassklyftor, omfattande välfärdsresurser, politisk demokrati, rättssäkerhet, etnisk homogenitet, protestantisk religiositet, sekularism, social rörlighet och hög grad av individualism. Om forskningen numera måste sägas vara överens både om vikten av tillit och att Sverige och de övriga nordiska länderna är högtillitssamhällen, återstår frågan vad som gjort Sverige till ett sådant samhälle?

Publicerad
2018-03-27
Sektion
Uppsatser