Bornemark, Jonna, 2025. Vrida världen: De levande. Stockholm: Volante.

Abstract

”Vi blir allt fler som inser att relationen till den omgivande naturen har blivit skev på något sätt”, konstaterar Jonna Bornemark i början av Vrida världen: De levande (s. 8). Det här är den första i en serie böcker där Bornemark på olika sätt ska närma sig ”behovet av att ändra relationen till naturen”. Det behovet är tydligast, noterar hon, ”i den serie av miljökriser vi står mitt i” (s. 8). Lösningarna på dessa kriser, noterar hon också, ”handlar i hög utsträckning om saker vi måste sluta göra och jag är mer intresserad av vad vi ska göra. Jag är mer intresserad av att hitta nya ’ja’ än att betona de ’nej’ vi står inför”. De ”nej” Bornemark syftar på är bekanta föreskrifter som att flyga mindre och äta mindre kött (s. 9). I sitt sökande efter nya ”ja” påpekar hon att ”praktik och teori behöver vridas åt ett annat håll” och att teori i sig inte förslår; hennes projekt ”kräver ett experimenterande och undersökande av praktiker” (s. 8). Det experimenterande som redovisas i De levande rör specifikt ”relationen till andra djur” och, än mer specifikt, det Bornemark beskriver som hennes ”möten med mörtar och hästen Kaja” (s. 10). En oförberedd läsare höjer möjligen ett ögonbryn redan här, några sidor in i boken. De levande är en bok som utger sig för att säga något generellt om vår relation till naturen, men som, i sitt sökande efter nya ”ja”, handlar om Jonna Bornemarks möten med några specifika mörtar och en specifik häst.”Vi blir allt fler som inser att relationen till den omgivande naturen har blivit skev på något sätt”, konstaterar Jonna Bornemark i början av Vrida världen: De levande (s. 8). Det här är den första i en serie böcker där Bornemark på olika sätt ska närma sig ”behovet av att ändra relationen till naturen”. Det behovet är tydligast, noterar hon, ”i den serie av miljökriser vi står mitt i” (s. 8). Lösningarna på dessa kriser, noterar hon också, ”handlar i hög utsträckning om saker vi måste sluta göra och jag är mer intresserad av vad vi ska göra. Jag är mer intresserad av att hitta nya ’ja’ än att betona de ’nej’ vi står inför”. De ”nej” Bornemark syftar på är bekanta föreskrifter som att flyga mindre och äta mindre kött (s. 9). I sitt sökande efter nya ”ja” påpekar hon att ”praktik och teori behöver vridas åt ett annat håll” och att teori i sig inte förslår; hennes projekt ”kräver ett experimenterande och undersökande av praktiker” (s. 8). Det experimenterande som redovisas i De levande rör specifikt ”relationen till andra djur” och, än mer specifikt, det Bornemark beskriver som hennes ”möten med mörtar och hästen Kaja” (s. 10). En oförberedd läsare höjer möjligen ett ögonbryn redan här, några sidor in i boken. De levande är en bok som utger sig för att säga något generellt om vår relation till naturen, men som, i sitt sökande efter nya ”ja”, handlar om Jonna Bornemarks möten med några specifika mörtar och en specifik häst.