Statsvetenskapen, anti-institutionalismen och problemet med social ordning

Abstract

Som de flesta läsare säkert vet har Johan P. Olsens arbete bidragit till att i grunden förändra statsvetenskapens förståelse av politikens organisering. I den moderna staten är institutioner inte bara en uppsättning formella befogenheter eller arenor för maktkamp mellan organiserade intressen, som tidigare generationer statsvetare hade antagit (March & Olsen 1984: 734–735). Institutioner måste istället förstås som komplexa organisationer med egna normsystem inte sällan flera sådana – som i sig kan ha en avgörande men svårförutsägbar betydelse för vad som sker på vägen från politiska viljeyttringar och politiskt beslutsfattande till faktisk politik och myndighetsutövning. Det är svårt att överskatta hur mycket denna förändrade syn på institutioner har förändrat vårt ämne: från övertygelsen att demokratins tillstånd väsentligen är detsamma som tillståndet hos dess institutioner till öppnandet av den svarta låda som förvaltning och förvaltningspolitik länge utgjorde till föreställningen om politik som problemlösning – vad vi på engelska kallar ”governance” – och den därmed sammanhängande föreställningen att de problem som behöver lösas i moderna demokratier ofta har att göra med politikens organisationsformer, vare det hierarkier, marknadslösningar eller nätverk (Enroth 2011; Enroth 2014). På dessa områden och på många andra har den institutionella teoribildning som Johan P. Olsen utvecklat hjälpt oss att bättre förstå politikens komplexitet i moderna demokratier.Som de flesta läsare säkert vet har Johan P. Olsens arbete bidragit till att i grunden förändra statsvetenskapens förståelse av politikens organisering. I den moderna staten är institutioner inte bara en uppsättning formella befogenheter eller arenor för maktkamp mellan organiserade intressen, som tidigare generationer statsvetare hade antagit (March & Olsen 1984: 734–735). Institutioner måste istället förstås som komplexa organisationer med egna normsystem inte sällan flera sådana – som i sig kan ha en avgörande men svårförutsägbar betydelse för vad som sker på vägen från politiska viljeyttringar och politiskt beslutsfattande till faktisk politik och myndighetsutövning. Det är svårt att överskatta hur mycket denna förändrade syn på institutioner har förändrat vårt ämne: från övertygelsen att demokratins tillstånd väsentligen är detsamma som tillståndet hos dess institutioner till öppnandet av den svarta låda som förvaltning och förvaltningspolitik länge utgjorde till föreställningen om politik som problemlösning – vad vi på engelska kallar ”governance” – och den därmed sammanhängande föreställningen att de problem som behöver lösas i moderna demokratier ofta har att göra med politikens organisationsformer, vare det hierarkier, marknadslösningar eller nätverk (Enroth 2011; Enroth 2014). På dessa områden och på många andra har den institutionella teoribildning som Johan P. Olsen utvecklat hjälpt oss att bättre förstå politikens komplexitet i moderna demokratier.