Demokratins dubbla villkor

Olsen i ljuset av Habermas

Abstract

Johan P. Olsens intresseväckande artikel kan läsas som ett försök att hålla samman två perspektiv som båda är nödvändiga för att förstå demokratins villkor i kristid. Å ena sidan insisterar han på att demokratin inte bara kan beskrivas i termer av hur existerande institutioner faktiskt fungerar, utan också måste förstås genom frågor om vilka principer som bör vägleda folkstyret och hur en demokratisk gemenskap legitimt kan vidareutvecklas. Å andra sidan framhåller han att demokratin i moderna samhällen verkar under villkor präglade av oenighet, komplexitet, målkonflikter, skiftande grad av institutionalisering och begränsad kontroll över de politiska processerna, vilket gör det nödvändigt att analysera politisk organisering utan illusioner om att det finns en enda organisationsform eller en enkel väg till förbättring. Min tes är att artikelns filosofiska styrka ligger i just denna dubbla rörelse, och att Jürgen Habermas erbjuder ett språk för att precisera vad den kräver. Demokratisk legitimitet bör inte förstås som en norm som står utanför institutionerna, utan som något som genereras i den interna relationen mellan deras faktiska sätt att verka och de normativa giltighetsanspråk som måste kunna rättfärdigas inför dem som berörs.Johan P. Olsens intresseväckande artikel kan läsas som ett försök att hålla samman två perspektiv som båda är nödvändiga för att förstå demokratins villkor i kristid. Å ena sidan insisterar han på att demokratin inte bara kan beskrivas i termer av hur existerande institutioner faktiskt fungerar, utan också måste förstås genom frågor om vilka principer som bör vägleda folkstyret och hur en demokratisk gemenskap legitimt kan vidareutvecklas. Å andra sidan framhåller han att demokratin i moderna samhällen verkar under villkor präglade av oenighet, komplexitet, målkonflikter, skiftande grad av institutionalisering och begränsad kontroll över de politiska processerna, vilket gör det nödvändigt att analysera politisk organisering utan illusioner om att det finns en enda organisationsform eller en enkel väg till förbättring. Min tes är att artikelns filosofiska styrka ligger i just denna dubbla rörelse, och att Jürgen Habermas erbjuder ett språk för att precisera vad den kräver. Demokratisk legitimitet bör inte förstås som en norm som står utanför institutionerna, utan som något som genereras i den interna relationen mellan deras faktiska sätt att verka och de normativa giltighetsanspråk som måste kunna rättfärdigas inför dem som berörs.