Demokratins kris – återigen? Vad göra?

Abstract

De senaste tre-fyra decennierna har vi betraktat demokrati och demokratisering som en framgångssaga, ja närmast som en oundgänglighet för utveckling och modernitet. I litteraturen talades det redan tidigt om de olika demokratiseringsvågorna för att visa på styrkan i den förändringskraft som innebar att allt fler auktoritära länder lät sig reformeras till demokratier, i alla fall till formen. Det låg tidvis redan från början något självklart och segervisst över hela föreställningen, kongenialt fångad i Juan Linz och Alfred Stepans berömda slogan ”The only game in town” (1996); när väl det demokratiska styrelseskicket var infört var andra ideologiska alternativ uteslutna. En global ordning hägrade, dominerad av demokratiska stater men också av övernationella demokratiska strukturer. Optimismen var stor och ogrumlad.De senaste tre-fyra decennierna har vi betraktat demokrati och demokratisering som en framgångssaga, ja närmast som en oundgänglighet för utveckling och modernitet. I litteraturen talades det redan tidigt om de olika demokratiseringsvågorna för att visa på styrkan i den förändringskraft som innebar att allt fler auktoritära länder lät sig reformeras till demokratier, i alla fall till formen. Det låg tidvis redan från början något självklart och segervisst över hela föreställningen, kongenialt fångad i Juan Linz och Alfred Stepans berömda slogan ”The only game in town” (1996); när väl det demokratiska styrelseskicket var infört var andra ideologiska alternativ uteslutna. En global ordning hägrade, dominerad av demokratiska stater men också av övernationella demokratiska strukturer. Optimismen var stor och ogrumlad.