Statsmännen och strukturerna

Om två studier av politiskt ledarskap

Abstract

Debatten om personligheternas respektive strukturernas roll i det politiska skeendet är gammal och tenderar att gå i vågor. Den politiska biografin har länge varit ett regelbundet och i regel säljande inslag inte minst i bokutgivningen i de anglo-saxiska länderna. Det är helt enkelt mera spännande att läsa om de stora namnen och deras politiska bravader än att inhämta kunskaper om de grundläggande strukturer och rörelser i samhället som sätter ramar för den politiska makten. Men emellanåt kommer reaktioner mot den inbyggda vanan hos författare av populärvetenskapliga biografier att s.a.s. ge hela äran eller förbrytarrollen åt en speciell person, att låta historien bli en spelplats för de ”stora männen” (och någon udda kvinna, vanligen Margaret Thatcher eller kanske Indira Gandhi). När andra påpekar att ingen politisk ledare existerar i ett vakuum utan måste tagit hänsyn till strukturer, institutioner och vad den brittiske historikern Ian Kershaw kallar ”maktkarteller” i det sammanhang han eller hon verkat, medger nog läsaren av vanliga biografier att detta säkert är riktigt. Men han eller föredrar säkert ändå den traditionella biografin som gör det lättare att identifiera sig med föremålet. Och för en författare är det förledande att möta publikens önskemål om dramatik och förenkling.