BLOGG European Social Science History conference (ESSHC) i Belfast 4-7 april 2018 – reflexioner och intryck

2018-06-04

cityhallgroot_11.jpg

Vi, Bonnie Clementsson och Yvonne Maria Werner, representerar två olika erfarenhetsingångar i vår bedömning av konferensen i Belfast. Medan Werner deltagit i denna konferens många gånger, var det premiär för Clementsson. Vi inleder med litet övergripande information och några reflexioner av Werner och avslutar med en mer personlig redogörelse av Clementsson.

ESSHC, den stora europeiska socialhistoriska konferensen, äger rum vartannat år och hålls i olika europeiska städer. Den första konferensen hölls i Noordwijkerhout i Holland 1996, och det är det ett holländskt institut, Internationaal Instituut voor Sociale Geschiedenis (IISG), som svarar för organisationen tillsammans med en rådgivargrupp från europeiska universitet samt University of Pennsylvania. I år hölls konferensen alltså vid Queen's University i Belfast på Nordirland. Valet av plats innebar en markering av 20-årsjubileet av fredsavtalet i Belfast 1998.

ESSHC hade till en början en klassiskt socialhistorisk inriktning men har, som en följd av den kulturhistoriska vändningen, fått en alltmer kulturhistorisk prägel. Den består numera av 38 nätverksgrupper som omfattar allt från klassiskt socialhistoriska fält som agrarhistoria, familj och demografi, genus, hälsa och miljö samt arbetar- och urbanhistoria till eliternas historia, kriminalhistoria, kulturhistoria, religion och globalhistoria. Vid sidan av de tematiska nätverken finns också sådana som fokuserar på utomeuropeisk historia, historievetenskapliga teorier samt antiken och medeltiden.

Konferensen präglas alltså av en enorm bredd med närmare 400 sessioner och runt 1500 deltagare. Fler var dock anmälda men lämnade återbud i sista stund; detta gällde bland annat ryska forskare som inte hann få visum i tid och en rad franska forskare som drabbades av en flygstrejk. Ett rekord vad gäller deltagare nåddes på konferensen i Wien 2014 med nästan 2000 deltagare från ett sextiotal länder. Men då som nu dominerade forskare från Nordeuropa och Storbritannien, och andelen nordiska forskare var som alltid stort.

Det var en oöverskådlig mängd teman som presenterades på konferensen. Eftersom bara tre dagar står till förfogande består varje pass av mellan 20 och 25 parallella sessioner. Det fanns också författarpresentationer och en del rundabordssamtal – men inga key-note-föreläsningar! På denna konferens ges inget utrymme för ”stora elefanter” utan alla forskare erbjuds att delta på samma villkor. Många av sessionerna bestod av presentatörer från olika länder och akademiska kulturkretsar, och det är en uttalad önskan från konferensarrangörerna att det ska vara så. Det förekom dock flera sessioner där samtliga presentatörerna kom från Skandinavien eller från Östeeuropa.

Programmet fanns att tillgå både fysiskt och på nätet. Den digitala versionen var funktionell och enkel i grunden, och man kunde markera de sessioner man avsåg gå på. När sessionen närmade sig fick man en digital påminnelse i telefonen eller ”paddan”. Systemet hade dock sina begränsningar, och en del sista-minuten-ändringar uppdaterades inte tillräckligt tidigt och tydligt för att uppmärksammas. I programmet ingick en reception i Belfast rådhus och en avslutande sammankomst på universitetsområdet.

Belfast är trots fredsavtalet en på många sätt segregerad stad, där katoliker och protestanter bor i skilda stadsdelar, varav flera är avgränsade med murar och stängsel, och de berömda muralmålningarna liksom också språkbruket på minnesplattorna över konfliktens offer vittnar om att motsättningarna är långt ifrån övervunna. Vi var många som tog tillfället i akt att besöka de berömda muralmålningarna och kyrkogårdarna där respektive sida vårdar minnet av sina fallna hjältar.

Segregeringsprincipen präglade i viss mån även konferensen. De olika nätverkens sessioner hade i stor utsträckning förlagts till samma salar konferensen igenom, vilket hämmade möten och kontakter över nätverksgränserna. Det fanns inget stort centralt placerat fikarum, där alla kunde träffas, och universitetets matsal var för liten för att kunna fylla denna funktion.

Själv gick jag mest på religionsnätverkets sessioner, vilka till delar präglades av den rådande materialitetshistoriska trenden med fokus på religiös praxis, levnadsförhållanden och mystik spiritualitet. Jag gick också på sessioner inom medeltids- och kulturnätverken. Ett generellt mönster som präglat också de tidigare ESSHC jag deltagit i är att det vanligen bara är ett tiotal åhörare på sessionerna men att diskussionerna i gengäld är mycket livliga. Det lilla formatet har sina fördelar!

Bonnie Clementssons erfarenheter av konferensen

Detta var första gången jag deltog i en så stor konferens och intrycken efter vistelsen är många. Universitetet låg på promenadavstånd från stadens centrum och trots att vädret var som det brukar på de brittiska öarna – mestadels mulet med duggregn ­– var miljön inspirerande. Både staden och Queens University andades värdighet och historia. Registreringen gick relativt smidigt, även om jag till en början hade problem att hitta rätt i labyrinten av byggnader på universitetsområdet.

Efter en snabb fika var det dags för första sessionen. Eftersom jag nyligen har närmat mig ett nytt forskningsområde inom rättsväsende och kriminologi var ett av mina delmål med konferensen att etablera nya kontakter inom nätverket ”Criminal Justice”, varför jag med något enstaka undantag koncentrerade mina sessionsbesök hit. Detta blev dock långt ifrån ensidigt. Under kommande dagar fick jag lyssna till vitt skilda och intressanta inlägg om legala konflikter mellan godsägare och bönder i Nederländerna på 1700-talet, om hur sinnessjukdom kunde åberopas taktiskt som förmildrande omständighet vid brottsrannsakningar i 1600-talets Finland, om polisiärt detektivarbete i 1700- och 1800-talets Frankrike och om hur den brittiska polisens karaktär och identitet har påverkats av föreställningar kring manligt och kvinnligt de senaste 100 åren bara för att nämna några exempel.

Utöver sessionerna inom det kriminologiska nätverket fick jag tillfälle att lära mig om vardagslivet i det förmoderna Norden från olika perspektiv i Daily Lives and Daily Routines: Spaces, Practices and Material Culture 1650–1850. Sessionerna var alltså mycket varierande och mestadels inspirerande. En kväll tillbringade jag på nätverkets gemensamma middag dit jag hade anmält mig i förväg. Detta innebar ytterligare möjlighet att lära känna varandra och varandras forskning.

Medan själva storleken på konferensen innebar vissa fördelar medföljde även en del nackdelar. För det första var universitetsområdet stort och dåligt skyltat vilket fick till följd att många hade svårt att hitta den session man sökte. Även när man hade lokaliserat rätt byggnad var det ofta svårt att hitta rätt föreläsningssal. För det andra fanns det ingen riktigt bra samlingslokal. Fikamöjligheterna var utspridda på området och lunchen intogs på valfri restaurang i närheten. Med endast en timmes paus blev det svårt att hinna mer än en snabb hamburgare tillsammans med de personer som kom från samma session före lunchpausen. Med andra ord fanns det få möjligheter till slumpmässiga möten om man inte gick på samma sessioner. Jag har kollegor som var på konferensen vilka jag inte såg röken av på hela tiden. På torsdagen anordnades visserligen en gemensam mingelkväll med vin och tilltugg för de som hade anmält intresse i förväg, men det var inte riktigt tillräckligt för att uppväga en mer lättillgänglig kontakt mellan sessionerna.

Trots dessa iakttagelser kan jag summera min vistelse i Belfast som en trevlig blandning av jobb och nöje. Dagarna var intensiva med många nya intryck och nya kontakter, kvällarna tillbringades med trevliga middagar med nya och gamla vänner och jag hann dessutom med en del sightseeing innan jag åkte hem igen.